Från Älvsjö till Östermalm ...

Hej hej,

Om du är intresserad av att veta vad som hände sen, efter Zambialivet, är det bara att gå in på ... http://fromalvsjotoostermalmreturn.blogspot.com/

Hälsningar,
Theodor

The End

Det har gått två och ett halvt år sedan vi packade in vårt bohag i en container och tryckte in oss på en flight söder ut. Trettio månader av ett annat liv, och massor av lärdomar.

Om fyrtioåtta timmar tar vi en taxi ut till flygplatsen för sista hemfärden. Det är vinter här nu, sommar på vår destination. Sol här, regn där, ingen ordning alls med andra ord. Kvarstår att packa resväskorna och köpa en biljett till hundens nya liv.

Fan, vi kommer ju sakna det här livet, solen, resorna, vännerna. Så innan vi drar gör vi ett försök att fira midsommar tillsammans, även om det är influensatider här och merparten av vännerna är sänkta i feber.

Till sist, till er alla som följt oss här under åren som gått: Det finns en risk att det kommer en ny blogg, om ett annat liv, långt från bananplantor och bouganvillea, gin & tonic, hemhjälp och barnflickor, galna sjukhusbesök och möten med en afrikansk vardag, safari och poolbad.

Men innan dess måste vi bara avsluta. Med ett ord. Tack!

//

Sports Day 2011

Ja, inte nog med att jag är trött efter helgens biltur till grannlandet Zimbabwe, jag blir ivägsänd som stjärnreporter ut till ungarnas Sports Day 2011. Nåväl, sport är ju väldigt bra, inte minst för barn. Det ska liksom knackas in i generna att det är skönt och nyttigt och bra för hälsan att röra på sig.

I år deltog alla tre Sverkénkidsen i Primary Schools sportsday. Något mer rafflande kunde jag inte hitta, trots att jag gick runt med kameran i högsta hugg.

Efter en stund kom Valle på att det var roligare att bli buren av pappa än att delta.

Tror det slogs ett par lokala världsrekord. Dessutom var vädret underbart.
Nåväl, någon sportreporter blir jag väl aldrig.

//

Zim-za-la-bim

Till slut kom vi ändå iväg till Zimbabwe, eller åtminstone dess huvudstad Harare. Två nätter är lite för kort, om man betänker att det med tre små barn och ytterligare en bil med tre lika små barn tar drygt 8 timmar i vardera riktning. Då är gränskontrollen inräknad. Och ett antal kissepauser.

Men, ändå skönt att vi till slut tog oss tid. För Zimbabwe var lite annorlunda jämfört med såväl Zambia som Malawi. I forna dagar säkert mer som Sydafrika. Det finns en struktur, det finns ordning, men just nu inga pengar pga en diktator som förhindrar landets utveckling. I Zim finns också en känsla för underhåll och att förädla råvaror på ett sätt som åtminstone Zambia saknar.

Vi hade en mycket trevlig helg, men borde stannat åtminstone tre nätter på koloniala hotellet Bronte. Sigrid tyckte förresten att vi skulle stanna hundratusentre nätter, medan Valle skulle nöja sig med tio nätter. Anledningen var att landet var sååå mysigt. Och det är ju sååå underbart att äta på restaurang. Vi håller med ungarna och rekommenderar Millers (på Village Walk i Borrowsdale), Amanzi och den portugisiska Coimbra.

Dagtid hann vi med ett kort besök på Chipungu där de gör stenskulpturer, Doon Village som har ett trettiotal butiker och caféer där de mest säljer hantverk (porslin, trä, tyger, smycken, mm), samt marknad mm i Borrowsdale. Allt har mycket bättre kvalitet och finish än vi är vana vid från Zambia. Roligt förresten att vi träffade en stenhuggarkonstnär som varit i Göteborg och gjort en skulptur ...

Även om landet är slitet och skulle behöva stora investeringar så finns det ändå en bra infrastruktur. Under de 35 mil vi körde från gränsen till Harare fanns exempelvis inte ett enda potthole, medan man riskerar köra sönder bilen fullständigt bara man kommer in i Zambia.

Om vi stannat ytterligare i regionen hade vi definitivt åkt fler gånger till Harare.

//

Boxing Day or Tetris Live?

På klassiskt göteborgskt manér skulle man kunna hävda att vi haft Boxing Day i Lusaka i dag. Åtminstone på vår adress i Ibex Hill. För det är fullt med lådor överallt, och fler lär det bli, imorgon.

På lika klassiskt svenskt manér började dagen med viss frustration. Flyttfirman skulle ju komma på morgonen. Jag missade bara att det var en kombiantion av fransk (firman är av just det ursprunget) och zambisk morgon, så när jag ringde dem för andra gången halv tio och undrade vad de hade för arbetstider i flyttbranschen var de på väg. "In fact, the guys were actually close when I spoke to them 20 minutes ago ..."

Ja, ja. Nödlögner har vi väl alla gagnat oss av någon gång då och då, så det må vara förlåtet. Och jag passade naturligtvis på att gratulera dem till den lika så franska 25 timmarsveckan, för inte nog med att de dök upp halv tio. De skulle ha lunch mellan halv ett och två, och sedan stämpla ut redan vid fyra. Jojo ... Men sedan har det rullat på, i förvånansvärt hög fart. Förutom en massa kökssaker och utemöbler och lite annat smått och gott borde de faktiskt vara klara imorgon eftermiddag. Kvarstår då bara att peta in allt i containern. Då pratar vi inte längre om Boxing Day, utan om Real Tetris för Riktiga Män.

På fredag borde Ibex Hill 38c med andra ord kunna vara en ganska tom adress, förutom ett lånekit från ambassaden med möbler, en kudde och varsin tallrik, och fem hemresesugna svenskar. Men det är ju en helt annan blogg, kanske mot slutet av veckan, beroende på om vi kör franskt, svenskt eller varför inte zambiskt!

//

Fler reflektioner, ur ett grodperspektiv

Vi var på amerikanska skolans uppsättning av "Alice i Underlandet" igår. Barnen har läst boken och sett Johnny Depp-versionen av filmen och tyckte att ensemblen gjorde ett enastående framträdande. Enda frågan senare under dagen kommer från Sigrid, 5 år;

"Pappa, de sjöng ju jättebra och musiken var superfin och all face painting vill jag också ha, men varför hade Alice en sån där maiddräkt som Anna har?"

Jag gör en utläggning om att på den tiden, när den där galna berättelsen utspelar sig, hade små flickor söta klänningar i rosa eller ljusblått och för att skydda klänningarna hade de ett vitt förkläde. Ingen dum tanke i sig. Sigrid såg såväl Madicken som Ida framför sig och nickade införstående.

Idag hade jag dock svårare att besvara samma dotters fråga. Medan Karin packade ner sina trettio snyggaste klänningar och körde någon typ av contest kring vilka skor hon bara inte kan avvara, ens ett par veckor innan vi kommer hem till Sverige, åkte jag med Valle och Sigrid till söndagsmarknaden. Direkt när vi kliver ur bilen och börjar gå mot första marknadsståndet undrar samma Sigrid:

"Pappa, varför är tanten framför oss så tjock?"

Kanske står svaret att finna i ett tema hon varit inne på tidigare, nämligen varför vissa människor äter vitt bröd, andra brunt. Den här frågan får vi dock aldrig svar på och jag gjorde ett tafatt försök att tysta ner femåringen, varpå treåringen istället tog vid.

"Men hon är ju tjock!"

Och så säger femåringen igen:

"Okej, pappa, man kan också säga att hon har stora ben, även om hon egentligen är tjock"

//

Älvsjö - Sitter fint 2011

Tillbaka i Lusaka efter en vecka i Älvsjö. Nu är det packa väskor och container som gäller. I övirgt är allt sig likt här i Lusaka, men i Älvsjö har saker och ting förändrats.

Under sju dagar med vuxenhjälp och utan stöd från Barn Supporten har följande punkter uppgraderats;

- Kök; från version 1991 till 2011.

- Tjejernas rum; från mossgröna väggar till solsidanvitt (Sigrids kommentar när hon fick se bilden: "Men pappa, jag sa ju att du skulle måla vårt rum ROSA! Har du knäck i lurarna eller? ROSA, sa jag ju!"
- Paradigmskifte i garderobsvärlden; Karin har gjort en rokad och bytt sig till min walk in closet, vilken nu har inretts med IKEAs Antonius ... Kvarstår gör frågan om hon ändå får plats med alla sina nyinköpta klänningar. Representanten från flyttfirman såg minst sagt besvärad ut när hon såg Karins alla kläder, undrade hur allt ska kunna få plats, mumlade något om att det kanske skulle gå att hänga några klädstänger på toppen av containern, en ny variant som de bara testat ett par gånger tidigare, men då med hyfsat utfall ...
- Miljöaspekten; vi har bidragit till växthuseffekten genom att skövla 50 % av skogen på tomten. Min pappa valde en morgon att gå lös med yxa och kil och klyva upp hela tallen, varpå min mamma helt sonika sa: "Om du klyver så staplar jag" och så hade vi en finfin vedstapel utmed garageväggen. Kvarstår en björk som i mina ögon sitter fint mitt i övre soldäcket.

- Antalet soldäck; mitt ända krav vid hemflytten har egentligen varit att få däcka in ytterligare några kvadrat av tomten. En sådan lösning vinner ju alla på; bygghandeln får sälja skruv och virke och Karin och jag frigör tid genom att ha mindre gräs att klippa. Medan jag körde jord fixade min pappa det nya däcket. Mycket fint och med både eftermiddags- och kvällssol.

- Gräsmatta; ja, det måste man ju ha när man har villa. Sommaren 2009, när ombyggnaden av vårt hus var klar, köpte jag loss 20 kubik matjord. Problemet var bara att leverantören tippade det mitt framför garaget och där har det legat till sig, och intagit en tung fuktig konsistens, i två år. Men nu har jag kört ut det och toppdressat hela tomten. Detta kommer bli Älvsjöbygdens finaste gräsmatta, kanske inte 2011, men väl på sikt. Jag känner det så starkt. Efter allt slit. Grannarna kan nu sluta kalla mig "Mannen i jordhögen" och kanske övergå till "GT-Mannen i solstolen", har jag tänkt.

- Avslutningsvis har vi också valt att uppgradera oss i soffvärlden, från en grå och svulstig variant som egentligen varit lite för stor för vårt lilla vardagsrum, till en vit IKEA-typ. Notera att jag skrev VIT i förra meningen. Det är den färg soffan har just nu. Våra barn har nämligen plötsligt blivit otroligt väluppfostrade. Om en dryg månad, när delar av gräsmattan dragits in av leksugna barntassar kanske soffan har en annan kulör. Vi får väl se.

Snart är ni alla välkomna att hälsa på!

//