Theodors Zambiablogg

Från Älvsjö till Östermalm ...

2011-10-15T18:30:00.000+02:00

Hej hej,

Om du är intresserad av att veta vad som hände sen, efter Zambialivet, är det bara att gå in på ... http://fromalvsjotoostermalmreturn.blogspot.com/

Hälsningar,
Theodor

The End

2011-06-23T09:03:00.000+02:00

Det har gått två och ett halvt år sedan vi packade in vårt bohag i en container och tryckte in oss på en flight söder ut. Trettio månader av ett annat liv, och massor av lärdomar.

Om fyrtioåtta timmar tar vi en taxi ut till flygplatsen för sista hemfärden. Det är vinter här nu, sommar på vår destination. Sol här, regn där, ingen ordning alls med andra ord. Kvarstår att packa resväskorna och köpa en biljett till hundens nya liv.

Fan, vi kommer ju sakna det här livet, solen, resorna, vännerna. Så innan vi drar gör vi ett försök att fira midsommar tillsammans, även om det är influensatider här och merparten av vännerna är sänkta i feber.

Till sist, till er alla som följt oss här under åren som gått: Det finns en risk att det kommer en ny blogg, om ett annat liv, långt från bananplantor och bouganvillea, gin & tonic, hemhjälp och barnflickor, galna sjukhusbesök och möten med en afrikansk vardag, safari och poolbad.

Men innan dess måste vi bara avsluta. Med ett ord. Tack!

//

Sports Day 2011

2011-06-07T12:25:00.001+02:00

Ja, inte nog med att jag är trött efter helgens biltur till grannlandet Zimbabwe, jag blir ivägsänd som stjärnreporter ut till ungarnas Sports Day 2011. Nåväl, sport är ju väldigt bra, inte minst för barn. Det ska liksom knackas in i generna att det är skönt och nyttigt och bra för hälsan att röra på sig.

I år deltog alla tre Sverkénkidsen i Primary Schools sportsday. Något mer rafflande kunde jag inte hitta, trots att jag gick runt med kameran i högsta hugg.

Efter en stund kom Valle på att det var roligare att bli buren av pappa än att delta.

Tror det slogs ett par lokala världsrekord. Dessutom var vädret underbart.
Nåväl, någon sportreporter blir jag väl aldrig.

//

Zim-za-la-bim

2011-06-07T12:05:00.002+02:00

Till slut kom vi ändå iväg till Zimbabwe, eller åtminstone dess huvudstad Harare. Två nätter är lite för kort, om man betänker att det med tre små barn och ytterligare en bil med tre lika små barn tar drygt 8 timmar i vardera riktning. Då är gränskontrollen inräknad. Och ett antal kissepauser.

Men, ändå skönt att vi till slut tog oss tid. För Zimbabwe var lite annorlunda jämfört med såväl Zambia som Malawi. I forna dagar säkert mer som Sydafrika. Det finns en struktur, det finns ordning, men just nu inga pengar pga en diktator som förhindrar landets utveckling. I Zim finns också en känsla för underhåll och att förädla råvaror på ett sätt som åtminstone Zambia saknar.

Vi hade en mycket trevlig helg, men borde stannat åtminstone tre nätter på koloniala hotellet Bronte. Sigrid tyckte förresten att vi skulle stanna hundratusentre nätter, medan Valle skulle nöja sig med tio nätter. Anledningen var att landet var sååå mysigt. Och det är ju sååå underbart att äta på restaurang. Vi håller med ungarna och rekommenderar Millers (på Village Walk i Borrowsdale), Amanzi och den portugisiska Coimbra.

Dagtid hann vi med ett kort besök på Chipungu där de gör stenskulpturer, Doon Village som har ett trettiotal butiker och caféer där de mest säljer hantverk (porslin, trä, tyger, smycken, mm), samt marknad mm i Borrowsdale. Allt har mycket bättre kvalitet och finish än vi är vana vid från Zambia. Roligt förresten att vi träffade en stenhuggarkonstnär som varit i Göteborg och gjort en skulptur ...

Även om landet är slitet och skulle behöva stora investeringar så finns det ändå en bra infrastruktur. Under de 35 mil vi körde från gränsen till Harare fanns exempelvis inte ett enda potthole, medan man riskerar köra sönder bilen fullständigt bara man kommer in i Zambia.

Om vi stannat ytterligare i regionen hade vi definitivt åkt fler gånger till Harare.

//

Boxing Day or Tetris Live?

2011-05-23T19:34:00.001+02:00

På klassiskt göteborgskt manér skulle man kunna hävda att vi haft Boxing Day i Lusaka i dag. Åtminstone på vår adress i Ibex Hill. För det är fullt med lådor överallt, och fler lär det bli, imorgon.

På lika klassiskt svenskt manér började dagen med viss frustration. Flyttfirman skulle ju komma på morgonen. Jag missade bara att det var en kombiantion av fransk (firman är av just det ursprunget) och zambisk morgon, så när jag ringde dem för andra gången halv tio och undrade vad de hade för arbetstider i flyttbranschen var de på väg. "In fact, the guys were actually close when I spoke to them 20 minutes ago ..."

Ja, ja. Nödlögner har vi väl alla gagnat oss av någon gång då och då, så det må vara förlåtet. Och jag passade naturligtvis på att gratulera dem till den lika så franska 25 timmarsveckan, för inte nog med att de dök upp halv tio. De skulle ha lunch mellan halv ett och två, och sedan stämpla ut redan vid fyra. Jojo ... Men sedan har det rullat på, i förvånansvärt hög fart. Förutom en massa kökssaker och utemöbler och lite annat smått och gott borde de faktiskt vara klara imorgon eftermiddag. Kvarstår då bara att peta in allt i containern. Då pratar vi inte längre om Boxing Day, utan om Real Tetris för Riktiga Män.

På fredag borde Ibex Hill 38c med andra ord kunna vara en ganska tom adress, förutom ett lånekit från ambassaden med möbler, en kudde och varsin tallrik, och fem hemresesugna svenskar. Men det är ju en helt annan blogg, kanske mot slutet av veckan, beroende på om vi kör franskt, svenskt eller varför inte zambiskt!

//

Fler reflektioner, ur ett grodperspektiv

2011-05-22T16:23:00.000+02:00

Vi var på amerikanska skolans uppsättning av "Alice i Underlandet" igår. Barnen har läst boken och sett Johnny Depp-versionen av filmen och tyckte att ensemblen gjorde ett enastående framträdande. Enda frågan senare under dagen kommer från Sigrid, 5 år;

"Pappa, de sjöng ju jättebra och musiken var superfin och all face painting vill jag också ha, men varför hade Alice en sån där maiddräkt som Anna har?"

Jag gör en utläggning om att på den tiden, när den där galna berättelsen utspelar sig, hade små flickor söta klänningar i rosa eller ljusblått och för att skydda klänningarna hade de ett vitt förkläde. Ingen dum tanke i sig. Sigrid såg såväl Madicken som Ida framför sig och nickade införstående.

Idag hade jag dock svårare att besvara samma dotters fråga. Medan Karin packade ner sina trettio snyggaste klänningar och körde någon typ av contest kring vilka skor hon bara inte kan avvara, ens ett par veckor innan vi kommer hem till Sverige, åkte jag med Valle och Sigrid till söndagsmarknaden. Direkt när vi kliver ur bilen och börjar gå mot första marknadsståndet undrar samma Sigrid:

"Pappa, varför är tanten framför oss så tjock?"

Kanske står svaret att finna i ett tema hon varit inne på tidigare, nämligen varför vissa människor äter vitt bröd, andra brunt. Den här frågan får vi dock aldrig svar på och jag gjorde ett tafatt försök att tysta ner femåringen, varpå treåringen istället tog vid.

"Men hon är ju tjock!"

Och så säger femåringen igen:

"Okej, pappa, man kan också säga att hon har stora ben, även om hon egentligen är tjock"

//

Älvsjö - Sitter fint 2011

2011-05-22T09:54:00.001+02:00

Tillbaka i Lusaka efter en vecka i Älvsjö. Nu är det packa väskor och container som gäller. I övirgt är allt sig likt här i Lusaka, men i Älvsjö har saker och ting förändrats.

Under sju dagar med vuxenhjälp och utan stöd från Barn Supporten har följande punkter uppgraderats;

- Kök; från version 1991 till 2011.

- Tjejernas rum; från mossgröna väggar till solsidanvitt (Sigrids kommentar när hon fick se bilden: "Men pappa, jag sa ju att du skulle måla vårt rum ROSA! Har du knäck i lurarna eller? ROSA, sa jag ju!"
- Paradigmskifte i garderobsvärlden; Karin har gjort en rokad och bytt sig till min walk in closet, vilken nu har inretts med IKEAs Antonius ... Kvarstår gör frågan om hon ändå får plats med alla sina nyinköpta klänningar. Representanten från flyttfirman såg minst sagt besvärad ut när hon såg Karins alla kläder, undrade hur allt ska kunna få plats, mumlade något om att det kanske skulle gå att hänga några klädstänger på toppen av containern, en ny variant som de bara testat ett par gånger tidigare, men då med hyfsat utfall ...
- Miljöaspekten; vi har bidragit till växthuseffekten genom att skövla 50 % av skogen på tomten. Min pappa valde en morgon att gå lös med yxa och kil och klyva upp hela tallen, varpå min mamma helt sonika sa: "Om du klyver så staplar jag" och så hade vi en finfin vedstapel utmed garageväggen. Kvarstår en björk som i mina ögon sitter fint mitt i övre soldäcket.

- Antalet soldäck; mitt ända krav vid hemflytten har egentligen varit att få däcka in ytterligare några kvadrat av tomten. En sådan lösning vinner ju alla på; bygghandeln får sälja skruv och virke och Karin och jag frigör tid genom att ha mindre gräs att klippa. Medan jag körde jord fixade min pappa det nya däcket. Mycket fint och med både eftermiddags- och kvällssol.

- Gräsmatta; ja, det måste man ju ha när man har villa. Sommaren 2009, när ombyggnaden av vårt hus var klar, köpte jag loss 20 kubik matjord. Problemet var bara att leverantören tippade det mitt framför garaget och där har det legat till sig, och intagit en tung fuktig konsistens, i två år. Men nu har jag kört ut det och toppdressat hela tomten. Detta kommer bli Älvsjöbygdens finaste gräsmatta, kanske inte 2011, men väl på sikt. Jag känner det så starkt. Efter allt slit. Grannarna kan nu sluta kalla mig "Mannen i jordhögen" och kanske övergå till "GT-Mannen i solstolen", har jag tänkt.

- Avslutningsvis har vi också valt att uppgradera oss i soffvärlden, från en grå och svulstig variant som egentligen varit lite för stor för vårt lilla vardagsrum, till en vit IKEA-typ. Notera att jag skrev VIT i förra meningen. Det är den färg soffan har just nu. Våra barn har nämligen plötsligt blivit otroligt väluppfostrade. Om en dryg månad, när delar av gräsmattan dragits in av leksugna barntassar kanske soffan har en annan kulör. Vi får väl se.

Snart är ni alla välkomna att hälsa på!

//

He's representing his wife ...

2011-05-03T11:49:00.000+02:00

Jag antydde i förra inlägget att frugan varit lite krasslig i magen, så nu vet alla det. Att jag dessutom ombads ta med en påse med en burk med ett odefinierbart innehåll till vår sjukinrättning Corp Med imorse, det visste världen inte heller innan detta nu kablas ut. Jodå, så är det, i nöd och i lust har jag ju lovat och inte för att det här var särskilt lustfyllt, men jag vill ju inte att frugan ska gå och vara nödig hela tiden heller ...

Nåväl, tio minuter efter att labbet på Corp Med fått den inplastade burken med det odefinierade provet i så kallades jag upp ur väntsoffan och fram till receptionen.
"Jag tror din fru måste träffa doktorn", säger en tant.
"Men hon jobbar", säger jag.
Varpå en kollega till första tanten säger:
"It's okay, he is representing his wife ..."
Vi tittar på varandra och skrattar sedan gott alla tre. Att representera sin fru hos doktorn, och sedan få förskrivet en massa cool magmedicin som smakar citron och är väldigt goda till en kopp kaffe ... Häftigt!

Sen vill de att jag ska komma tillbaka om ett par dagar, men jag är lite osäker på om jag då förväntas fixa det som fanns i burken också på egen hand? Det här livet som medföljande diplomat är verkligen skitsvårt i vissa lägen ...

//

It was seven years ago tonite ...

2011-05-03T11:34:00.000+02:00

I eftermiddag, låt oss säga ca kl. 15.38, är det sju år sedan jag räknade tio fingrar och lika många tår på den tjej som redan på förhand hade fått namnet Astrid. Sju år! Jorå, men riktigt så länge kunde vi inte hålla oss med att fira, så det gjorde vi igår.

Redan i söndags morse hämtade jag hoppslottet på Shatinas Party Fun och igår vid sextiden var jag helt slut. Däremellan hade det hänt en hel del, eller vad sägs om följande;

Söndag 09.00: Hoppslottet är uppblåst och har tre vilda testhoppare redo att äntra.
Söndag 10.00: Första bloddropparna efter en kollision mellan sex- och treåring.
Söndag 11.00: Ett försök att ropa in de tre testhopparna till en försenad förmiddagsfika misslyckas och föräldrarna fasar inför lunchen. Vad ska vi kunna locka med för att få av dem från studsborgen?
Söndag 12.00: Vips så har tre testhoppare fått i sig lunchen och är åter i hoppartagen. Fan, vi borde inte sett filmen "Hopp" på bio i påskas, för barn blir så himla lätt påverkade av filmer ...
Söndag 13.00: "Jag måste nog gå och lägga mig, jag mår risigt i magen", säger frugan och jag ser framför mig hur min förstfödda dotter skriker sig blå av besvikelse över att hennes sjunde födelsedagskalas måste avbokas pga sjukdom.
Söndag 14.00: Godispåsarna är packade. Ca 38 st.
Söndag 15.00: "Snälla, vi kan väl få varsin påse ... en testpåse ... bara varsin ..."
Söndag 17.00: "Pappa, det här var en väldigt god spagetti och köttfärssås, varför brukar du aldrig laga maten i vanliga fall? Varför är det alltid Anna eller mamma som lagar?"
Söndag 19.00: "Är det min födelsedag imorgon?"

Slummer, slummer, slummer. Ring!

Måndag 06.00: "Astrid, du kan väl försöka ligga kvar och blunda och låtsas att du sover, medan vi fixar paketen och kommer för att överraska dig med tårta på sängen ..."
Måndag 06.30: "Pappa, grädden var sur, blä ... Astrid, ska jag hjälpa dig att öppna dina presenter? Astrid, den där klänningen är lite för liten för dig, jag tror du måste ge den till mig ..."
Måndag 08.00: "Jag vill inte ha någon frukost! Hur dags blir det tårta?"
Måndag 09.00: Tårtan med Hannah Montana-tryck hämtas upp i Lilayi.
Måndag 10.00: Extra bord hämtas i Kabulonga.
Måndag 11.00: Jag blåser tio balonger för mycket och får en reprimand av frugan som undrar "Vad ska du med alla de där ballongerna till?"
Måndag 12.00: Lunchpaus.
Måndag 13.00: Jag hänger upp femton ballonger, återstår fyrtiofem som jag försöker gömma i en svart sopsäck. "Men vad gör du? Ska du lägga dem i en sopsäck? Jag fattar fortfarande inte varför du blåste upp så himla många!"
Måndag: 14.00: Det börjar ringa, folk hittar inte till kalaset, som vanligt.
Måndag 14.05: "Oj, vad fint det blev med alla ballongerna! Och vilken kul idé att alla barn får en ballong med sig hem efter kalaset ..."
Måndag 15.00: Happy birthday to you ... Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!
Måndag 15.30: "Sorry, we are a bit late", säger clownen. "Men bilen var upptagen och vi jobbade faktiskt stenhårt på shoppingcentret ..."
Måndag 16.30: "När blir det fiskdamm?"
Måndag 17.00: "Du måste ju förstå att jag inte kan betala fullt pris när du dyker upp en timme för sent, eller, nähä, är det jag som gjort fel, men nu förstår jag verkligen inte hur du menar!"
Måndag: 18.30: "Pappa, det här var den lyckligaste dagen i mitt liv!"

Vi säger grattis Astrid, sju år!

//

Bland päron och nötter i Mukambi

2011-04-10T11:43:00.002+02:00

Ja, som en sista liten happening innan mina päron återvänder till Småland passade vi på att ta en natt på Mukambi Lodge i Kafue National Park.

Det är ju lite off season för safari just nu, med drygt två meter högt gräs utmed vägarna och en grönska som gör att det är svårt att se så mycket, men jag tror ändå att de var nöjda med att fånga tre av fyra möjliga i Big 5. Endast leoparden lyste med sin frånvaro, förutom den i Zambia utrodade noshörningen då förstås.

Ibland kan det ju bara vara skönt att komma iväg lite grand, sitta på ett soldäck och njuta av utsikten över en flod, höra syrsor sjunga, eller vaggas till sömns av avlägsna lejon, eller ...

Det är bland annat sånt här man inte kommer att kunna göra, så ofta, när flyttlasset väl vänt åter till Älvsjö. Jag börjar inse det nu. Och på samma gång är längtan stor att komma hem.

För där finns det en hel del annat som vi saknar här, på andra sidan planeten, i mörkaste och outvecklade Zambia, Afrika.
På vägen hem från safarituren stannade vi på några platser utmed vägen och handlade sötpotatis, färska jordnötter, vattenmelon och tomater.

Även detta blev ganska minnesvärt då tanterna började dansa med mig, alltmedan en berusad man ville att jag skulle ta några tuggor på den melon han hade kletat hela sitt ansikte med.

Melonen gick åt på Valles kalas igår och den berusade mannen borde väl likt nötterna läggas på tork. Men jag tror som sagt att päronen är väldigt nöjda med såväl safari, som barnkalas under de senaste dagarna.

//

Dagen D som i Återkomst

2011-04-06T20:52:00.002+02:00

Ja, så var det äntligen onsdag. Och med det firar vi inte bara att det nästan är helg, eller Lille Lördag som vi ibland uttrycker saken, utan också att vi har haft två återkomster idag.

Det började redan 06.38. I luften hänger en gråvit bit och dinglar och stör. Den stör alla. Alla utom Astrid, som tycker att det är lite roligt att även den andra framtanden i överkäken är så där härligt lös att den kan trilla ut av sig själv vilken sekund som helst och landa med ett plask i frukostgröten och sedan måste man leka var é mandeln, fast med Astrids tand, som ju alla egentligen vet ligger i just Astrids tallrik, men ändå måste hittas, bland alla havregryn. Och eftersom alla vet vem som kommer att vinna så är leken inte särskilt spännande, men den självklara vinnare tycker ändå att det är otroligt skoj ...

Jag själv har dock svårare att njuta när jag ser att man ju faktiskt skulle kunna rycka ut den illa förankrade tanden, på samma sätt som vi gjorde med den andra framtanden för bara en vecka sedan. Och vips så hade jag faktiskt gjort det. Och vips så blev Astrid på strålande humör, för det kom blod och hon gick och speglade sig tills det slutade blöda. Och då kom alltså Tooth Fairyn åter på besök, för andra gången på en dryg vecka, den här gången med en 1000-kwatchasedel i handen. Nåväl, det är ju det symboliska värdet som räknas.

Och så förlöpte förmiddagen och snart slog klockan 11.36. En örn hade landat, och med den kom dagens andra återkomst, nämligen Karin som varit i Sverige och kollat till huset. Underbart!

Nu väntar vi mest bara på att Astrid ska komma hem från skolan så att vi alla, för visso några dagar försenat men ändå tillsammans, får fira Valles födelsedag. Och samtidigt njuta av att vi äntligen är fulltaliga. För nu är det ju mest bara Astrids båda framtänder som saknas, men de växer väl också åter och fyller ut hennes ganska breda överkäkesglugg.

//

Birthday Boy Valle is now 3 years

2011-04-06T20:40:00.003+02:00

Vi har varit en sista runda i Livingstone för att beskåda Viktoriafallen. Det var mina föräldrars idé, eller snarare min pappas önskan om att kunna göra en jämförelse mot när vi besökte samma turistmål i november 2009.

Och visst var det skillnad, och den bestod inte enbart i att Karin befann sig i Sverige och de tre busungarna delegerade totalansvaret över sina liv till sin far, som med en kille på armen och en tjej i vardera hand lotsade den sverkénska familjen genom södra hemisfärens största och mest högdånande vattenfall, eller åtminstone på väldigt nära avstånd från det. Nej, skillnaden var främst vattenmängden, och alla vackra regnbågar som hängde över området.

Det blev på det hela taget en bra resa, även om jag så här i efterhand förstår varför jag som barn sällan åkte några längre sträckor i bil, eller drog in på några finare etablissemang av typen Royal Livingstone, åtminstone inte med bara mamma eller pappa var och en för sig.

Nåväl, en av höjdpunkterna under minisemestern var naturligtvis att via sms med Karin i huset i Älvsjö genomföra besiktning och igångkörning av köksrenovering. Mycket underhållande. Inte minst med tanke på att det var min mamma som höll i telefonen medan jag körde och på klassiskt tumgreppsmanér textade den ena instruktionen efter den andra. Ja, min zambiska mobil fungerar naturligtvis inte om man vill skicka internationellt. Många andra funktioner saknas också, som till exempel ljusfunktionen i skärmen vilket gör apparaten i princip oduglig under dygnets mörka delar, och jag har vid flera tillfällen funderat på om det verkligen är en mobiltelefon eller något helt annat jag går omkring med i min ficka.

Ytterligare en höjdpunkt som inte bör falla i skuggan av ovan är att vår minsting nu blivit större. Valle har fyllt 3 år och är nu större än Sigrid var när vi flyttade till Zambia, ja, åtminstone äldre. Grattis Valle, det vankas fler presenter, Ben 10-tårta och kalas när mamma väl är tillbaka, vilket hon ju är redan i morgon.

Utöver dessa programpunkter skickade vi iväg mina föräldrar på helikopterflight över fallen. Ja, vi ville ju ha poolen på lodgen för oss själva en stund, jag och busungarna. Jag får känslan av att mina föräldrar överlevde upplevelsen, åtminstone var de med i bilen på vägen åter till Lusaka. Och idag har de dessutom fått se lite mer av Lusaka, i form av en tur till Kamwala och ett stopp i Kabwata. Inte illa, och definitivt något att berätta för barnbarnen om när de väl kommer hem …

//

Min tand e (inte) lös ...

2011-03-28T16:44:00.000+02:00

Astrid har dragit ut på själva framtandsleveransen några veckor, men nu kan jag avslöja att den har förflyttats från överkäken till en tändssticksask.

"Gluggen" Sverkén har också noterat att ytterligare en tand hänger löst och snart kommer att förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Hela familjen säger: Grattis! Och eftersom farmor är på besök har Astrid redan erhållit en guldpeng ...

//

Det här är inte Ulrik

2011-03-28T09:46:00.003+02:00

Jag letade hela gårdagen, men ingen vill längre kännas vid namnet Ulrik. Mannen på bilden hävdar bestämt att hon heter Samantha Fox. Tyvärr var jag tvungen att klippa nederdelen av bilden för att få plats, men de utnötta jeansskjortsen visade mer än man behöver se för att bilda sig en uppfattning om Sammys "erbjudande" ... Eller, vänta, var det jag själv som hade jeansshorts? Eller var det lakritsshots?

Grattis igen Karin och Veronika, hoppas ni fick den fest som ni hade önskat er. Nästa år kör vi tema 90-tal. Då kommer jag själv ta itu med mitt ointresse för sport och klä ut mig till svenska fotbollslandslaget från 1994, eller möjligen Anders Glenmark, som jag också, än så länge åtminstone, är väldigt ointresserad av. Fast jag hinner ju fylla fyrtio under året, det kanske är då ens topplista börjar se ut så här;

1. Tomas Ledin
2. Anders Glenmark
3. Ted Gärdestad (allt, innan han dog)

//

Back to the 80s - äntligen ligger bilderna ute ...

2011-03-28T09:36:00.000+02:00

Frugan har fyllt år. Själv har jag varit nostalgisk, kanske en släng av fyrtioårskris redan så här tidigt på året? Allt avhjälptes dock med ett party, till minne av åttiotalet. Själv var jag ju synthare, men på senare år har jag känt mig nyfiken på ”andra sidan”. Och i lördags tog jag mod till mig, grattade frugan och drog på mig min Dee Schnider-dräkt.

Förutom uppträde, dans till otroligt bra (?) musik och den obligatoriska tävlingen "Vem av dessa tre kvinnor är den riktiga Lena?" så hade vi även en tävling som gick ut på att den som hade bäst klädsel fick en flaska vin. Det gick åt tre flaskor, vill jag minnas, och alla tre vinnarna var bara femton och körde en crossover mellan Pernilla Wahlgren, Madonna och sig själva. Alla kläder, i princip, inhandlade lokalt, av klimattekniska själ (inte heller på den frågan minns jag riktigt svaret, men det lät som just "av klimattekniska schjäääl har jag handlat allt lokalt, på Scjhowjetso market ..."). Grattis till er alla tre!

Så här ett par dygn efter sitter tröttheten fortfarande i. Jag minns lite förläget hur jag för något år sedan gjorde narr av min fru som då fått nackspärr av att julpyssla på Svenska Skolan, en helg i december. Nu sitter jag i samma rävsax; av blott några låtars luftgitarrspelande stramar min nacke och mitt tumgrepp hemskt. Tänk om jag ändå valt att gå den enkla vägen, tagit fram min syntharkostym och istället för gitarren kunnat nöja mig med att trycka på en knapp på en dator …

Förutom Dee Schnider och Lena Philipsson fanns det ett sjuttiotal andra galningar på festen, som t ex Madonna (minst tre stycken), Don Johnson från Miami Vice, Samantha Fox (innan hon kom ut och blev lesbisk …), femtonåriga Karolina Lindblom, Per Gessle (eller om det var en av killarna i Trance Dance, eller kanske någon av tjejerna, musiken var så hög så jag minns inte svaret på frågan …) och så en busskörande kille som hette Ulrik, åtminstone hörde jag någon snacka om honom dagen efter …

Riktigt kul var det åtminstone, och poolvattnet var varmt efter två stora glas Kir. Mer än så minns ingen, precis som på åttiotalet.

//

Vår most wanted-lista

2011-03-28T09:27:00.000+02:00

Så här mot slutet av åren i Zambia har vi börjat skissa på en lista över de hundra viktigaste sakerna vi måste göra innan vi flyttar härifrån. En av punkterna visade sig tidigare i våras vara semester i Malawi. Så den punkten har vi precis bockat av. Det blev en lång bilfärd, men också en egen sandstrand, fantastiskt god mat och många trevliga pratstunder, speltimmar och lärorika utflykter med en annan familj som också visade sig ha just Malawi på sin most wanted-lista.

Det visar sig nu också att våra vänner i familjen Hoel har återvänt till de kallare breddgraderna. De stannade ju i Afrika en hel månad och hann med att träffa oss, bada i poolen, men också en riktigt spännande tur till Viktoria Fallen där de hamnade i våldsamma upplopp samt krockade bilen och mycket annat. Men nu är de som sagt på säker mark igen. Förutom saknad lämnade de även kvar en galaklänning, ett par kalsonger och ett legorymdskepp …

Och väl hemma från Malawi har nu mina föräldrar anlänt för ett treveckorsbesök. Trevligt. De sitter just nu i vardagsrummet och diskuterar vilka blommor de sett i vår trädgård idag. Mamma tycks mest se fram emot Dutch Market nu på lördag och pappa resan till Viktoria Fallen nästa helg. Får se hur våldsam den resan blir för oss, Karin ska ju nämligen till Sverige så nu är det hardcore pappan som tar vid igen. Eller kanske sonen. Eller bara chauffören. Eller semesterfiraren, som genom denna resan kan bocka av ännu en punkt på vår most wanted-lista.

//

Kindergarten Assembly

2011-03-12T18:42:00.000+01:00

Ja, igår började vårlovet; ett kombinerat sport- och påsklov på amerikanska skolan. Men för att vi alla med gott samvete ska kunna åka på semester krävs ju också att vi tar i lite extra den där sista veckan. Så har barnen gjort. Sigrid och Valle hade uppträde förra veckan, och Astrid nu i tisdags. Temat på den sistnämnda var "seeds are growing" och de sjöng sånger på såväl franska som engelska. En av favoriterna, åtminstone för barnen, var en ABBA-dänga som nu fått ny text;

"Mamma Mia, here I grow again, you just want to pick me ..."

Jorå, fantasi har de och skådespelartalang också. Astrid gjorde en roll som frö, men också som uppvaktad flickvän till danske William.

Och frugan har ju dessutom varit på planeringsdagar nu torsdag-fredag, så visst kan vi väl summera det som att familjen varit duktig och gjort det där lilla extra nu inför semestern. Välförtjänta är vi, inbillar vi oss.

Imorgon bär det av, mot Malawi. Kl.06.00 rullar vi ut genom porten. Redan nu är nästan allt packat. I princip ...

//

Nyklippt och redo för Malawi

2011-03-12T07:16:00.001+01:00

Det har varit en hektisk vecka, som inleddes med att jag skjutsade våra besökare till flygplatsen. Borde skrivit minst en egen blogg om vad vi gjort tillsammans, och en sådan kommer, snart.

Sedan har vi hållit på att förbereda vår bilsemester till Malawi. Det var väl i typ tisdags som vi insåg att Patrolen varit oförsäkrad under en tid och panik utbröt. Men, men, säg den panik som varar för evigt ... Så sent som igår fredag var försäkringar för såväl Zambia som Malawi betalade, nya däck pålagda och kwatcha bytt mot dollar. Kvarstår att tanka och packa väskorna fulla med strandrelaterade prylar och kläder. En gedigen matsäck behövs ju också. Och kartorna måste läggas fram, men vi har dagen på oss ...

Under veckan som gått har både Karin och jag kapat barret och ja, nu på morgonkvisten har till och med Valle varit hos frisören och då känner vi ju oss väldigt semesterförberedda. Imorgon drar vi, hundra mil i vardera riktning. Ett äventyr, tror jag.

//

I Western Province kostar de hetaste rösterna ett lejon

2011-02-18T19:32:00.002+01:00

Fredag, och jag hade som vanligt många punkter på min att göra-lista. Den första gällde löpning, och Tomas blängde väl lite på mig när jag tyckte att det kunde räcka med 4 km-rundan, till skillnad från sexkilometern som vi körde i onsdags. Igår hade jag vilodag, men Tomas passade tydligen på att köra lite cykelintervaller med Peter. Alltmedan jag sitter hemma och leker författare över en kopp kaffe och en hög småkakor.

Nåväl, väl åter från löparturen kommer plötsligt Lena emot oss och jag tror att både Tomas och jag tänker i banor som;
- Väl mött kära fredag, äntligen vankas det förmiddagskaffe, det är vi fan-i-mig förtjänta av, eller bara;
- Fan, hoppas inte hon känner att min illasittande t-shirt stinker av gubbsvett redan efter lilla rundan ...

Men Lena har sitt vanliga oceanstora leende och går på alternativ A, och för att avstyra inviten till en förmiddagskaffe på närliggande Kilimanjaro, tvingas jag börja i en annan ände.

"Jag var med Astrid hos sjukgymnasten igår", säger jag och berättar uppsluppet om de båda tidningar i väntrummet som gjort störtst intryck på mig, nämligen Guns N Ammo (aprilnumret från 2009) och Safari Hunter (januariutgåvand från 2010). Hela redogörelsen slutar med att såväl Tomas som Lena och en dansk kvinna vid namn Miriam, som bara av misstag stannat till med bilen för att få reda på varför Tomas och jag är så himla svettiga, hänger på ut till Michael Borman och Kirk Hoffman på Bangweulu Tuxidermy, i folkmun även kallade zebraskinnkillarna.

Jag konstaterar ganska snabbt att det zebrafölskinn som nu finns att tillgå inte riktigt svarar upp mot mitt önskemål, men då det snart kommer nya skinn från en närliggande privat ranch känner jag mig ändå tillfreds, trots att en kinesiskt kvinna tydligen visat stort intresse för dem. Mest på skoj frågar jag Michael om han har lust att visa verkstaden och ett par sekunder senare står vi öga mot öga med en lejonhane. Förvisso inte livs levande, men historien bakom är ändå väldigt intressant. Det är nämligen Mr President själv som beordrat uppstoppningen, som ett led i att köpa en röst från den oroliga västra provinsen, där en cheif ska få skogens konung som en liten present. Underbart! Tänk själv om Fredrik Reinfelt skulle skicka en uppstoppad varg till Göran Johansson bara för att undvika framtida upplopp i staden ...

Vi får en lång föreläsning om allt från skjutkåta amerikaner som betalar drygt en halv miljon svenska kronor för att lägga ner ett lejon och dessutom få det uppstoppat och hemfraktat till vardagsrummet, till det svåra i att jobba i ett land som Zambia, med att stoppa upp vilda djur, till vilken potential den här verksamheten har. Mycket intressant. Och naturligtvis lite galet, på gränsen till skruvat.

//

Sweden in Zambia

2011-02-15T12:56:00.000+01:00

Med mobilkameran försöker jag fånga hur svenskt Zambia egentligen är. Allt med anknytning till vårt vackra land får plats. Redan efter några dagar visar det sig finnas betydligt fler svenska produkter och annat på plats än jag tidigare reflekterat över.

Du följer enkelt min nya parallella blogg på http://swedeninzambia.blogspot.com/

Välkommen!

//

Valle-n-tine's Day ...

2011-02-15T12:15:00.005+01:00

Igår var barnen lediga från amerikanska skolan. Vi hade fullt program och avslutade med vuxenmiddag på restaurang. Imorse passade jag på att upplysa min sons fröken om anledningen till att skolan hållt stängt dagen innan.

"You know, yesterday was Valle-n-tine's Day ..."

Den funkade faktiskt ganska bra, eller åtminstone bättre än den där gången när jag var med Sigrids klass ute på en bondgård för att plantera bönor och majs och hennes fröken, vi kan kalla henne Miss Diana, står som ett frågetecken, mitt i en månadsgammal majsodling och jag säger,

"Amaizing, how fast it grows ..."

Eller som den där gången när några vänner, vi kan kalla dem Claire och Brett, varit en helg på en lodge i Lower Zambezi för att vila upp sig men efteråt kände sig minst lika trötta som innan. Claire sa någonting om att det är den kvava luften där nere som gör att man blir trött, varpå jag svarade att man hör ju faktiskt på namnet att luften inte är så där hög och klar som den kan bli i Lusaka en solig dag i juli. För sig själv uttalade hon,

"Low-Air-Zambezi"

Fler engelska skämt måste ju gå att hitta på. Eller så skiter man bara i det och flyttar till Göteborg.

//

Sigrid and Lucia's Birthday Party - Invitation

2011-02-13T22:53:00.006+01:00

(This is strictly for invited VIP people, of course)

When: Sunday February 27, 2-5 pm
Where: at Ibex Hill 38 C (close to new US Embassy)
Bring your swim gear and family.

RSVP February 23 to
John: billing.john@gmail.com
Phone: 0976-394907

Theodor: theodorsjogren@hotmail.com
Phone: 0978-469668

//

Nu firar Zambiabloggen två år

2011-02-10T21:21:00.003+01:00

Ja, så är det faktiskt, två år, inte illa för en svensk blogg från Zambia med fokus på pappaledighet snarare än bistånd och fattigdomsbekämpning, med citat av barn snarare än politiker och Sida-tjänstemän.

Men det är väl kanske inte så mycket att fira, i sig. En hel del härliga inlägg och kommentarer har det dock blivit under åren och än så länge är det inte dags att sänka den i graven. Inte innna vi flyttar hem. Det lovar jag.

//

Febertoppen i februari

2011-02-10T19:01:00.003+01:00

Nåväl, så mycket feber har det kanske inte varit, några tiondelar upp på sin höjd, men sjukdomsbilden har ändå ett nyhetsvärde, tycker jag.

Det började i lördags kväll, när vi kommit hem från en dag i Kabwe, drygt två timmar norröver med bil. Vår hemhjälp Anna har ju fått låna pengar av oss så hon ska kunna bygga sig ett hus inför pensionsdagarna. Och sedan en tid tillbaka är huset på plats. Om Anna kommer att pensionera sig när vi flyttar hem återstår dock att se. Hon är ju fortfarande en väldigt vass hemhjälp som är mycket duktig på att laga svensk mat, städa, stryka och ta hand om barnen. Pålitlig är hon också. Och nu har hon dessutom ett eget hus, som snart är avbetalat till oss.

Nåväl, sjukdomarna började alltså torna upp sig i lördags natt då Valle kräktes ner mest allting, från sig själv och sin egen säng, via vardagsrummet, koskinnet och hallen, till våra sängar; först Karins och sedan min. Lite mör blir man ju av det.

På söndagen konstaterade vi sedan dessutom att Sigrid lekt så mycket med katterna Bill och Bull att hon fått ringorm, i pannan. Positivt att det gick att hänga över luggen, men måndagseftermiddagen tillbringade vi med läkarbesök på vårdcentralen CorpMed. Och nu är hon under behandling.

Sedan kom onsdagsmorgonen och det var fortfarande mörkt ut när tuppen gol klockan kvart i fem. Eller, vänta, det var fan i mig inte tuppen som gol, utan Astrid som satte sig upp i sängen med en spya över täcket. Och så hade jag både Valle och Astrid hemma. Sigrid ville ju helst gå till skolan och även om ringorm är väldigt smittsamt så tyckte jag inte det var värre än när hon berättade att en klasskompis till henne kräkts på skolan varpå fröknarna sagt att han måste vara hemma dagen därpå (inte åka hem samma dag för att inte smitta någon annan, utan bara vara hemma lite dagen efter och vila lite ...).

Men idag tempade vi dem kvart i sex och tryckte ner dem i skoluniformerna och skjutsade iväg dem till amerikanska skolan. Någon måtta får det ju faktiskt vara på vabbandet, det håller nog alla med om.

Och för att fira lyckan över att vara friska har hela klabbet cyklat nu i eftermiddag; Valle på sin trehjuling (först nu har det släppt), Astrid på sin lite större trehjuling (först efter min alltför försenade finjustering av sadel och styre nu har det släppt) och så fyraåringen, som ju snart blir fem, som under senaste veckan har slängt in stödhjulen i städskrubben och fått upp farten så hög att såväl hundar som katter gömmer sig i närmaste buske. Inte illa Sigrid att lära sig simma och cykla med bara några månaders mellanrum. Detta måste ju premieras!

//

Pretoria - en barhelg utan barn

2011-02-10T18:00:00.004+01:00

Vi hade förtjänat det och var i behov av det; en helg på egen hand, utan de tre yngsta familjemedlemmarna. Barnpasset var outsourcat. Dagen innan avfärd ringde Zambezi Air och berättade att avgångsflighten var inställd, så det blev en senare tur istället. Några timmar innan avgång ringer de igen, och skjuter fram vår hemfärd. Summa sumarum; vi får två nätter och två hela dagar i Pretoria, utan barn, men med mycket bar.

Veckan innan avfärd hade vi likt ett mantra upprepat för barnen att de skulle bo två nätter hos familjen Billing, vars barn ju bott hos oss en helg, alldeles nyligen. Sigrid och Valle tvärvägrade redan från start, medan Astrid var lite mer resonlig. Till slut visade det sig dock att förhållandena blev de omvända; det var Astrid som saknade oss mest och tvingade sig ner bredvid John om nätterna, medan de båda andra var hur kaxiga som helst.

Men, men, vi kom till slut iväg och helgen blev väldigt trevlig, som att vara unga på nytt kan man säga. Henrik och Elham tog emot med sena nätter och goda frukostar. Jag hade faktiskt glömt bort att man kunde gå och lägga sig klockan 3 på morgonen och vakna först vid lunch. Och så hann vi ju med en del sightseeing i den sydafrikanska huvudstaden, och alla viktiga presentinköp till barnens födelsedagar nu under våren. Dessutom blev det riktig sushi och god fika, något som vi saknar en del här i Lusaka.

Ett av de roligaste minnena är från utekvällen, efter att vi tryckt i oss varsin 300 gram oxfilé och är på väg till nattklubben. Henrik börjar då berätta om livet i sin hemstad Karlstad, orten där det är lite vanligare än i övriga Sverige att tristessen slår till och man råkar smälla på frugan framför spisen, eller om det var framför ungarna, jag minns inte riktigt, men lite vanligare är det i vart fall i Karlstad. Rent statisktiskt sett alltså. Med ett glas rött och en liten öl innanför kavajen skrattade jag så jag kiknade, minst sagt.

Frugan lurade mig förresten också till att köpa en Che Guevara t-shirt, som senare visade sig bli två på grund av ett förmånligt erbjudande. Själv fyndade jag skivor, inredningstidningar, böcker och finfina souvenirer till vrakpriser. Sydafrika är minsann ett underbart land som jag verkligen kommer sakna när vi väl flyttar ifrån kontinenten. Inte minst om man har förmånen att tillbringa en helg utan barn där, men i en bar, eller två.

//

I Skåne är livet antingen vitt eller brunt

2011-01-25T07:55:00.002+01:00

Vi väntar ju besök senare i vår. Förutom att mina föräldrar kommer åter för att se Viktoriafallen med lite mer vatten i, anländer även en skånsk familj. Vi träffade dem i somras, men i morse tänkte jag fräscha upp minnet lite kring vilka de är så att det blir lättare för våra barn att bekanta sig med dem när de väl dyker upp. Som av en händelse började jag ganska snart prata lite skånska, varpå följande dialog utspelade sig:

Sigrid: "Men, pappa, sluta!"
Jag: "Men, de pratar skånska, jag lovar"
Sigrid: "Fast de pratar väl svenska också, eller!"

(som alla vet har jag ingenting emot skåningar, har ju bott där själv i fem år och har dessutom, av en person med nordligare härkomst, konstaterats prata mindre skånska än min fru och först då förstod jag att man kunde göra en sådan dialektkomparering, och till råga på allt så har drygt tjugoprocent av mina vänner på facebook någon anknytning till den gamla danska kolonin i söder ... så det så!)

Nåväl, det dröjde sedan bara en minut tills jag stod och bredde mig en macka hembakt surdegsbröd, varpå samma rödhåriga lilla flicka tar till orda på nytt, nyfiken på hur saker och ting ligger till, på riktigt.

Sigrid: "Pappa, du äter ju brunt bröd"
Jag: "Ja"
Sigrid: "Men varför äter Anna vitt bröd, hon som är brun?"

Finfina priser till den som har ett snabbt svar på sista frågan.

//

I Zambia heter det zemla

2011-01-20T17:46:00.002+01:00

Jag läste att bokförlaget Rabén & Sjögren valt att inte återutge "Ture Sventon i Paris" eftersom ordet "neger" finns med och det känns både otidsenligt och kränkande. Att kalla ett bakverk för temla, och därigenom kränka alla läspande människor, verkar dock inte bekomma förlaget nämnvärt.

Här i Zambia väljer vi dock att hedra initialen till nationen vi för närvarande bor i. Säsongens första gräddtoppade mandelmassebulle har vi således valt att kalla zemla. Gott var det också, tyckte alla fem i familjen.

Ett rykte säger att det finns ett sug efter att baka fler. Kanske kan jag då börja sälja på skolans fredagsmarknad. Men hur gör jag då med eventuell vinst? Ska den beskattas, och i så fall hur mycket?

//

Lovet är slut - nu börjar semestern

2011-01-18T08:42:00.002+01:00

Ja, då har barnens månadslånga jullov till sist tagit slut och det var med kraftigt höjda mungipor jag lämnade Astrid, Sigrid och Valdemar för första dagen på sista terminen på amerikanska skolan. Barnens lov är slut, nu början min semester, tänkte jag. Åtminstone kommer jag få lite tid för mig själv och mina egna projekt under några månader framöver innan det är dags att stuva in hela bohaget i en kontainer och flyga hem för gott.

Fast misstolka mig inte nu. Barnens jullov har ju varit roligt för mig också. Vi har haft mycket kul, med mormor och morfar på besök, och tomten, och nyår och en massa lek och glöm inte allt poolbad med barn som lärt sig simma på riktigt. För att bara nämna något.

Under helgen som gick hade vi familjen Billings barn på sleepover (medan föräldrarna tog igen sig två nätter på en luxuös lodge i Livingstone) och med det har jag haft förmånen att se om ett par av Star Wars-filmerna, samt inse att dataspelandet nog inte ligger riktigt lika långt borta för våra barn som jag tidigare intalat mig. Att ta hand om sex barn var ju på pappret en utmaning, men funkade i verkligheten så smidigt att det säkert blir aktuellt snart igen. Inom kort drar förresten Karin och jag på en vuxenweekend, vilket också känns underbart. Hoppas bara hon laddar mitt Visakort ordentligt den här gången, och inte bara sitt eget ... Det är inte lätt att vara den tärande parten av ett förhållande ...

Ett nytt café har också blommat upp under gångna månaden, bara ett stenkast härifrån. Det är väl hög tid för mig att glida dit, testa deras latte och njuta sista tiden av föräldraledigheten ... Och nu lyser dessutom solen. Dags att koppla ner Internet och njuta av den afrikanska verkligheten så länge den varar?

//

Det har kommit post ...

2011-01-12T08:53:00.003+01:00

I förrgår fick jag två brev. Ett från en svensk advokatbyrå, och ett annat från en zambisk. Båda breven lika absurda, vart och ett på sitt sätt. Nåväl, jag får återkomma till dessa brev när jag bringat lite mer klarhet i innebörden av dem.

I mellandagarna fick jag också brev, dock elektroniskt, och då kanske det inte är lika intressant som de där pappersbreven som kommer alltmer sällan. Men just det här e-brevet kom från en av bloggens mer trogna läsare, vi kan kalla honom Kenny. Han och hans familj påstår sig under en längre tid ha levt i ovisshet och kräver nu att jag besvarar en mängd frågor. Några av dem blir inte helt enkla, men jag har ju tid och med hjälp av andra läsare på plats här i landet kanske jag kan komma upp med tillfredsställande svar.

Det här är frågorna som "Kenny" och hans familj har:

1. Hur många personer bor det i Zambia?
2. Hur många av dessa har samma levnadsstandard som vi i Sverige?
3. Var ligger Zambia?
4. Vilken valuta använder de sig av?
5. Vilken är den största högtiden under ett år?
6. Hur många km brett respektive långt är landet?
7. Vilken tycker ni är nationalrätten?
8. Finns McDonalds och H&M på plats?
9. Vilken religion har invånarna?
10. Går det att lansera snuset i Zambia?
11. Vilken är landets största industri?
12. Vilken är landets största sport?
13. Finns det TV-reklam?
14. Skövlar de regnskog till förmån för sockerplantage eller majsfält?
15. Vad är priset för en CocaCola i den normala livsmedelsbutiken?

Några av dessa hade jag kunnat formulera själv, andra är ju helt suveräna och mycket intressanta att ha koll på. Visst, jag hade kunnat hänvisa till http://en.wikipedia.org/wiki/Zambia men det känns ju nästan som att skriva en trogen läsare på näsan. Förhoppningsvis kan jag, med hjälp av bloggföljare på plats i Zambia, inom kort leverera lite mer personliga svar, så att "Kenny" slipper leva i fortsatt ovisshet.

//

2011 - mina löften

2011-01-11T18:58:00.002+01:00

Nja, riktigt så enkelt släpper jag inte mina löften inför det kommande året.

Men några viktiga frågeställningar som ni, mina kära läsare, kan få ta ställning till är följande:

1. Kommer även Valle att lära sig simma?

2. Kommer någon zambier minnas oss efter den första juli?

3. Kommer min roman att hitta hela vägen fram till bokhandeln?

4. Kommer Svenska Skolan i Lusaka att läggas ner?

5. Kommer den här bloggen att läggas ner?

6. Kommer min nyinköpta "Slim Your Torso and Reveal Your Personal Sixpack"-maskin ge några resultat eller bara hamna i en källarskrubb?

7. Kommer det här året på det hela taget bli ett bättre år än det förra, och i så fall med vilka mått mätt?

Bloggens ekonomi är än så länge inte så bra att jag redan så här tidigt på året kan lotta ut några fina priser till de som kommer med bästa kommentarerna, men man vet ju aldrig om frugan sticker till mig lite pengar och då kanske jag kan premiera de mest originella reflektionerna, på något sätt.

//

Hetaste händelserna under resten av besökstiden

2011-01-11T15:31:00.005+01:00

Lite upptagen har jag minsann varit sedan jul, men såväl julklappsutdelning som mellandagsrea och nyårsfirande har förlöpt utan några som helst problem. En hel del dopp har det blivit, i poolen. Trots att det regnat nästan varje dag har det också varit underbart väder, resten av dagarna.

Nu har Karins föräldrar åkt hem till Sverige och om några dagar börjar barnen i skolan igen. Då återgår jag till vardagsrutinerna, har jag tänkt. Men innan dess är det hög tid att kort summera veckorna som passerat och dra upp några riktlinjer för det kommande året.

Fem i topp under senare delen av besökstiden:
- Två av tre barn tror numera att Tomten är från Hedemora, men det var verkligen inte pappa John som var tomte.
- Katten Bull (dvs Bills brorsa) har nu tagit tre råttor. Den första knep han i julgranslådan, den andra i skafferiet och den tredje utomhus, på helt egen hand. Bill ligger hjälplöst långt efter i gnagarjakten, men jag såg honom idag med en ödla i klorna, vilket bådar gott.

- Vid en safari i Chobeparken i Botswana såg vi en död elefant. Det luktade som en helt vanlig dag i Helsingör, i slutet av åttiotalet, mitt bland ostar, kassler och billigt rödtjut. Lägg på det en trupp svenska gymnasieelever som just kräkts i en rännsten och du får en vag känsla för hur jävligt det faktiskt stank.
- En mycket uppskattad nyårsmeny kan bestå av kräftor från Karibadammen, det är mycket gott. Mer än fyra Iron Maiden-låtar i rad tömmer dock ett dansgolv, även på nyår. Tack Jens för den insikten (jag visste faktiskt inte att det var just fyra som var det magiska talet ...).

- Valle har lärt sig att leka vattenkrig i poolen och har gjort om Hot Chips "Ready for the Floor" och sjunger numera "Are you ready are you ready are you ready for the Fight ...". Det var definitivt morfar som lärde ut vattenkrigandet!

Jag ska fundera, för ovanstående favoriter känns plötsligt lite torftiga. Det borde hänt mer, fler klassiker måste ha yttrats, men jag minns just nu inte. Kanske påverkar de tre barn som nu hoppar på tangentbordet ...

Inom kort tänker jag slänga upp en lista på hur 2011 kommer att bli. Mycket intressant, tycker jag själv.

//

Pappa, var är tomten?

2010-12-24T10:33:00.005+01:00

Först undrade Sigrid när tomten kommer. Sedan började alla tre undra var han tagit vägen. Och barn måste ju få svar. Annars fortsätter de att fråga, eller som vissa kallar det; att gnälla. Vad annat fanns då att göra än att ge sig ut på jakt!

Vi letade bland bananträden, men där fanns inga spår; vår tredje stock hängde kvar på grön kvist och en ny blomma hade dagen till ära slagit ut.

Sedan letade vi på studsmattan och gick vidare till poolen, men han var inte där heller, kanske bortskrämd av ett par julbadande knattar?

Och inte i fudgekoket på spisen eller i kylen heller, men det var ju inte så konstigt eftersom där var fullt med rester ... Nej, så klart inte, än. Men väl allt annat till det stundande bordet!

Men under granen måste han väl ändå vara, tänkte jag, men hittade bara en massa klappar från när och fjärran.

Hmm ... Jag har inget svar. Och det är tre timmar kvar. Jag får nog ta och leta lite till. På vägen till rätt svar blir det julbord. Och av bilderna att döma blir jag inte utan lax.

//

Hetaste händelserna under första besöksveckan

2010-12-23T18:06:00.002+01:00

Sedan en vecka tillbaka har vi besök. Svärföräldrarna har landat och stannar i tre veckor. Efter den rättmiga oxfilén, som lades bredvid impalasteken på grillen, har vi hunnit päsa lite vid poolen och dessutom tagit en tredagarstur till bästa safariparken där vi haft tur med djur, regnsäsongen till trots. Det mest exotiska på menyn där var väl spiskumminmarinerade buffelgrillspett.

Bästa minnet är dock inte från djurens värld, utan från en leråker där safarijeepen körde fast och svärmor fick evakueras på guidens rygg. Valle var sedan mäkta imponerad när det kom en traktor och drog loss oss, efter ett dåligt försök från min sida att putta oss ur gyttjan. Jag har väl en del träning att utlova på nyåret ...

Nu är vi tillbaka i Lusaka och irrar som höns omkring och försöker minnas vilka rätter som ska vara med på julbordet. Men visst är det köttbullar, prinskorv, kroppkakor, Janssons, julskinka, tre sorters sill, knäckebröd och ost, ägghalvor och ... Lax har vi inte hittat mer än en liten bit och svärmor har sagt att hon kan stå över mot att vi alla ställer upp på en bild där vi alla har tomteluva på oss, i poolen. Vi får väl se hur vi löser den ekvationen. Det kan med andra ord bli en laxfri jul för min del.

Nåväl, det känns som om vi har koll, än så länge. Klapparna är inslagna och tomten vidtalad. Själv kommer jag att "köpa tidningen" vid tvåtiden, för ett litet gästspel hos familjen B. Sedan kommer nog chocken när jag inte "blir dålig i magen" klockan halv fyra. Förra året darrade ju Astrid som ett asplöv. Vi får se om historien upprepar sig.

Sedan lär det väl bli rester på juldagen, men det funkar ju det också. Och på annandagen trycker vi in oss i Patrolen och åker ut till Chaminuka för grillbuffé och möjlighet för barnen att leka av sig med sina kompisar medan vi vuxna kollar in ett av landets mest välkända gallerier.

Därefter planeras en tur till Viktoriafallen och Livingstone, men mer om det och nyår i kommande inlägg. Nu är det snart dags att ta på sig luvan och knäcka några nötter, eller kanske bara öppna en flaska vin ...

//

Känner du igen det här; God Jul och Gott Nytt År

2010-12-17T10:36:00.002+01:00

I år tänker vi på miljön och väljer att varken flyga hem till Sverige eller skicka några papperskort. Men vi tänker också på er!

God Jul och Gott Nytt År från Zambia

Varma hälsningar,

Valdemar, Sigrid, Astrid, Karin och Theodor

//

På TV

2010-12-17T07:20:00.006+01:00

Igår var det så dags för den årliga videoutmärkelsen Zambian Music Video Awards, "Born and Bred". Jag drog med mig John och tillsammans kom vi snart fram till att mycket av den lokala musiken baseras på samma låt, fast med olika artister och olika texter. Hårt, men inte helt orättvist. Naturligtvis finns det dessutom många duktiga och bra artister. Naturligtvis.

En ny trend här i landet är att omge sig med 4-5 dansande tjejer, som tagit på sig vad de hittat i garderoben och sedan dansar sin egen tolkning av den låt artisten framför. Det känns lite som att se fem artister uppträda samtidigt. Kanske kan det slå stort i övriga världen också. Vi får se.

Roligast under kvällen var dock att John vid upprepade tillfällen blev igenkänd som en sydafrikansk dokusåpakändis. Mot slutet av tillställningen övervägde vi faktiskt att spela med och börja ge autografer. Men som de diplomater vi är erkände vi naturligtvis genast att John bara är lik, men inte ens släkt, trots att han också är vit.

En rullstolsbunden kille med vuvuzuela, en man vars pappa varit i Sverige och besökt Lantmäteriet och KTH 1983, en grabb med filmkamera och hög keps som påstod sig spela in en streetmovie, och en cigaretttiggande kille som utgav sig för att heta Sam minns jag också. Den senare hävdade att såväl Zambia som zambisk musik är skit. Intressant tanke att leka med, men det känns inte riktigt som om vi kom i mål i vår diskussion vid de fyra tillfällen vi träffade honom under kvällen.

Att jag köpte en julklapp till Karin under kvällen kan jag bara inte avslöja.

Sedan blev natten en sådan då barnen gör allt annat än sover, men till slut kommer ändå morgonen. Och sedan står man där på skolan och ska lämna. Det är terminens sista dag. Plötsligt kommer en av fröknarna fram och börjar snacka. Hon var Sigrids lärare förra året och sedan dess har vi inte mer än hälsat, men nu hade hon ånyo kopplat på ett stort leende och visade sig ha något på hjärtat.

"Oh, I saw you on TV last night, I really didn't think it was true ..."

Men det var det tydligen, sant alltså. Och nu är det dags att gå från TV-soffornas värld in i verkligheten. Vår hemhjälp är nämligen sjuk idag. Och imorgon kommer svärföräldrarna. Jodå, det finns alltid en morgondag. Kanske skulle jag nöjt mig med färre öl igår. Det känns avlägset att bädda alla sängar, städa tre badrum, diska upp, handla, städa och dessutom laga både lunch och middag. Och samtidigt vara bakis. Men det får väl vara okej, för idag, jag menar; jag var ju ändå på TV igår ...

//

Några väl valda barncitat

2010-12-16T17:21:00.005+01:00

Häromdagen nämnde jag hur Valle var uppe och tassade mitt i natten, lite ledsen och gnällig innan han slängde iväg sin klassiska replik:
"Jag är så trött på att leta efter mamma och pappa hela tiden!"

Och för några veckor sedan var jag ju i Stockholm, då höll Karin ställningarna och blev riktigt orolig en kväll när Astrid inledde en dialog.
"Mamma, jag mår dåligt"
"Vad är det då, lilla gumman, varför mår du dåligt?"
"Jag har ont i hjärtat!"
"Nämen, lilla gumman, ont i hjärtat?"
"Ja, jag saknar min pappa så himla mycket ..."

Sedan julpysslade vi, det var nu i helgen. Vi hade ett pepparkakshus som skulle upp. Väggar, tak och skorsten, allt binds samman med spunnet socker. Och Sigrid står bredvid stekpannan och känner doften, så god, så god, så att det vattnas i mungiporna. Men hon lyckas ändå ge sig till tåls, tills sockret stelnat. Då får hon tag på ett par bruna trådar, stoppar en i sin egen mun, knaprar och njuter medan hon går fram till Valle:
"Smaka på den här brorsan, det är socker, det är jättesött, och jättegott"

Och så i eftermiddags, hos sjukgymnasten Musonda, som just nu huserar i samma lokal som vi på Svenska Skolan visar våra torsdagsfilmer. Idag var det dags för 25-årsjubileumet av "Mitt Liv Som Hund". Att jag själv är med som sydöstra Smålands mest missförstådda statist genom tiderna nämnde jag inte, mest för att det kändes som ett långskott mitt under sjukgymnastiken, men då jag glömt filmen hemma och skulle tvingas köra ytterligare en runda med tre trötta barn i Lusakas eftermiddagstrafik hade jag ändå ett samtalsämne att ta upp under det att Musonda stretchade Astrids högerhand. Astrid missförstod dock vårt samtal och trodde att hon skulle tvingas titta på en tråkig vuxenfilm istället för att hoppa i den åtråvärda poolen. Genast började hon streta emot.
"Pappa, jag vill inte se den där filmen. Jag vill bara åka hem och äta och sen går jag hellre och lägger mig än tittar på vuxenfilm!"

Ja, så kan det alltså te sig, livet i Afrika. Och på tal om det så får vi faktiskt besök från just sydöstra Småland. Det är mindre än ett dygn tills svärföräldrarna lämnar sin hemvist och på lördag eftermiddag tar jag Patrolen och hämtar upp dem på Lusaka International Airport. Vi får väl se om barnen fortsätter att leverera klassiska fraser även under de kommande veckorna. Eller har kanske turen kommit till oss vuxna nu?

//

Låt mig presidentera ...

2010-12-16T11:57:00.002+01:00

Nu har jag faktiskt ett avslöjande att göra. Det är hög tid att ta bladet från munnen och berätta varför det varit så tyst här den senaste tiden. Så här ligger det nämligen till.

Det är nu en vecka sedan vi såg den zambiske presidenten, mr Banda, för första gången. Han hade då bjudit in sig själv till svenska residensets luciafirande och drog några riktigt sköna anekdoter från sin studietid i Lund och tillhörande språkkurs i Växjö. En liknelse han då kunde lagt till för att ge ytterligare en dimension till sitt framförande är att Växjö ju betyder "staden där vägarna möts", vilket fritt översatt till engelska blir "Crossroads", och så heter minsann ett shopping center som ligger mycket nära självaste svenska residenset. Okej, Bandas berättelse om hur svenska män och kvinnor delar dusch, åtminstone i de lundensiska studentkorridorerna var ett snäpp bättre, det håller jag med om.

Nåväl, imorse var det dags igen. Halva amerikanska skolan var avspärrad och till en början trodde jag att julshowen som barnen repat inför i flera veckor blivit bombhotad, eller möjligen att någon i svenskkolonin låtit sig inspireras av förra helgens julruschhändelser i Stockholm, men så var det nu inte. Dock tvingades åtminstone jag parkera väldigt långt bort och ofrivillig motion är inte alltid av godo, har jag hört.

Väl på plats i den stora aulan anlände snart presidenten med sin familj. Jag borde tänkt på det tidigare, men först nu inser jag att deras barn naturligtvis går på den amerikanska skolan. Presidentens närvaro verkade dock inte på något sätt påverka barnen i Primary School som alla gjorde ett helt klanderfritt uppträdande och sjöng allt från Blinka Lilla Stjärna till Det Lilla Ljus Jag Har. Kan det bli bättre, en helt vanlig torsdagsmorgon på amerikanska skolan?

När showen väl var slut var det hög tid för mig att åka och göra de sista julklappsinköpen. Vad jag köpte, och till vem, kan jag dock inte avslöja, än.

//

Luciaveckan

2010-12-10T09:18:00.003+01:00

Okej, jag vet, det var en evighet sedan jag skrev något här på bloggen. Men du måste förstå att jag har haft annat att göra också. Jag har exempelvis varit i Stockholm en vecka. Och sedan har jag tagit hand om min familj en vecka. Och försökt hålla dem ifrån att leta längst in i min garderob där jag gömt alla julklappar som jag köpt till dem när jag var i Stockholm.

Den här veckan kör vi Sverigevecka i Zambia. På Svenska Skolan visar vi svensk film, läser svenska barnböcker och har imorgon en familjedag med julpyssel, dans kring granen, luciatåg och tomte. Jodå, de svenska traditionerna försöker vi minsann föra över även på den yngre generationen. Får se vilka av barnen som till slut ställer upp i tåget; Astrid betvivlar jag inte, men Sigrid kanske insjuknar i rampfeber och Valle kanske till slut bestämmer sig för att den ärvda pepparkaksdräkten är alltför tjejig. Vi får helt enkelt se.

Sedan jag återvände från Stockholm för en vecka sedan har det i princip regnat konstant, dygnet runt. Så inför gårdagens luciafirande på svenska residenset blev jag av min fru ombedd att investera i varsitt paraply. Dagen innan hade vår maid Anna sagt att hon också behövde ett, vilket jag helt frankt ignorerade eftersom jag redan gett henne massor med pengar och lånat ut än mer. Men så igår kom Anna på nytt och sa att hon fixat pengar (eller kanske hittat lite av de hon lånat från mig) och bad mig köpa ett paraply till henne. Jag letade i fyra butiker innan jag stannade till vid ett rödljus och köpte tre paraplyer av en gatuförsäljare. Väl hemma tyckte Anna att priset jag gav henne var för dyrt så idag ska hon istället ta bussen till Kamwala och köpa ett billigare paraply. Jag vet dock inte hur hon resonerar eftersom bussbiljetten kommer att göra totalkostnaden betydligt större än det pris jag erbjöd henne igår. Ibland vill jag krypa in i hjärnan på folk i min omgivning och läsa av tankarna, bara en kort stund liksom. Eller så mår jag bäst av att låta bli.

Sötaste kommentaren under senaste dygnet står dock Valle för. I natt vaknade han nämligen till, orolig av en dröm. Sedan började han gå från sitt rum över till vårt. Det är ju en bit och på vägen hör jag honom gnälla lite grand, stanna upp i vardagsrummet och säga;

"Jag är så trött på att leta efter mamma och pappa hela tiden!"

Den sena timmen till trots log jag och gick honom till mötes i mörkret. Med en stor kram fann vi varandra i skenet från den stora adventsstjärnan. Några sekunder senare hade han somnat sött mellan mamma och pappa.

//

Simma lugnt i Zambia

2010-11-19T15:57:00.004+01:00

Sedan en tid tillbaka tar jag med mig Sigrid på simskola samtidigt som Astrid går på sjukgymnastik på torsdagseftermiddagarna. Aldrig fel att optimera tidsschemat. Efter gympan brukar Astrid också dyka i. Idag kom Karin hem tidigt från jobbet och drog med sig hela barnaskaran till poolområdet. Det dröjde inte länge innan jag blev avbruten i mitt mödosamma romanredigeringsarbete och blev bortkommenderad till bassängen.

Vi skriver 19e november. Vi skriver två av tre simkunniga. Vi skriver i det där albumet som barnen aldrig fick och som vilar likt ett dåligt samvetstöcken över den kallsvettiga gubbpannan, men glädjs ändå åt att såväl sexåringen som den trotsiga fyråringen nu lärt sig simma. Hon firade själv med att kliva upp ur bassängen och lappa till storasyster rakt i ansiktet. Hmm ... glädje kan uttryckas på många sätt, verkar det som. Eller var det bara ren osäkerhet?

Läste nyligen på DN.se att man i Sverige måste kunna bröstsim för att få godkänt på simkunnighetsprovet. Jag tror det är bröstsim de båda lärt sig, eller möjligen barnsim. Från A till B kommer de i alla fall.

Nu inställer sig naturligtvis den än viktigare frågan; hur gör jag i fortsättningen med min tidsoptimering på torsdagarna? Som smålänning kan jag ju inte betala för simskola för ett barn som redan kan simma, det vore ju lite som att gå till en körskola och be att få köra upp på nytt, trots att man redan har körkort. Pengarna i sjön med andra ord. Eller så är det nu jag ska stötta dem till att ta de där medaljerna jag själv aldrig var i närheten av, vilket var de flesta efter Baddaren ...

//

Dags att fira!

2010-11-09T17:35:00.001+01:00

Är det bara jag själv som uppmärksammat att det nu finns över 200 blogginlägg på den här fantastiska pappa/zambiabloggen?

//

Självgodhetens år inlett

2010-11-09T06:28:00.002+01:00

Varje hemmavarande pappas rätt ligger bland mycket annat i ett trevligt uppvaknande på sin födelsedag. I mitt eget fall inträffar denna dag just idag. Så på sängen blev jag således uppvaktad med kaffe, t-tårta och presentkort på en skönhetsbehandling.

"Nej, men det behövs verkligen inte", sa jag om presenten.
"Jo, men det är du värd", svarade frugan.

Nu har jag nästan hela dagen på mig att analysera innebörden av den här konversationen innan hon på nytt är hemma och vi tillsammans ska ut och äta på någon av detta u-lands bättre restauranger. Barnen lär ju fortsätta sina gratulationer redan innan dess.

Jodå, idag är det minsann jag som står i fokus. Underbart. Kan jag förresten ta en bit till på t-tårtan? Den var väldigt god, redan klockan sex på morgonenn.

//

Anton Svensson till Corp Med

2010-11-03T10:54:00.004+01:00

Efter några dagars hög feber bestämde jag mig, med viss påverkan från familjerådets styrelseordförande (vi kan kalla henne Karin), för att ta hela klabbet och dra ner till vår läkarstation Corp Med. Det var lite Anton Svensson i Katthult över mig. Jag tänker på soppskålsscenen:

"Är det ingen mer som ska klämme in sej i soppeskåla, gör det för all del så kan jag ta store höskrinda och frakte hele Kattehult till doktorn i Mariannelund"

Men sånt får man ta. Efter en vecka i Mozambique kan man faktiskt ha fått malaria, även på den här sidan millennieskiftet.

Sigrid var den som varit sjuk längst, men också modigast när det kom till stick i fingret. Valle vågade åtminstone låta doktorn lyssna på lungorna, men när Astrid backade även på den punkten sa doktorn till mig: fundera på om du verkligen vill att alla tre barnen ska få en traumatisk upplevelse i samband med blodprovet. Behöver de verkligen testas, det är sannolikt bara en förkylning ...

Ja, vad säger man då? Okej, vi skiter väl i att testa malaria, så att ungarna inte blir helt uppfuckade i huvudet för all framtid och börjar nita pensionärer i tidig mopedburen ålder ... Nja, jag hade lite svårt att snabböversätta ordet mopedburen så det fick bli en svensk nickning.

Och vid provtagningen sitter så en sköterska som har någon typ av pigmentsjukdom i ansiktet och ser allmänt intressant ut. Sigrid kan inte låta bli att stirra. Jag upprepar som ett mantra: han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom? Han har säkert en hudsjukdom, men är väldigt snäll ändå. Vadå för sjukdom ... Jo, jag sa, han har säkert en ... Men PAPPA, VADÅ FÖR SJUKDOM? FRÅGA HONOM! DU MÅSTE FRÅGA HONOM! NU! DUMMA PAPPA, jag vill inte ta blod ... AJ, nu vill jag ha plåster! Det där är inget plåster om det inte finns prinsessor på det! PAPPA, PRINSESSPLÅSTER SA JAG JU!

Men sen visade det sig alltså att den enda undersökta familjemedlemmen inte hade malaria så då har väl ingen malaria, med vår enkla afrikanska logik och nu firar vi det med Emilfilm och kanelbullar i soffan.

Vi får se om det blir soppa till middag och vi får anledning att stoppa in hela klabbet i bilen för att dra ner till Corp Med igen. Vem vet, dagen är ju bara barnet än så länge.

//

It all began in Africa - Mozambique 2010 Del IV

2010-11-02T20:38:00.004+01:00

29-31 oktober

På vägen från Swaziland till Sydafrika och Nelspruit svängde vi förbi glasbruket Ngwenya som en gång i tiden sattes upp med hjälp av svenskt bistånd och expertis från Kosta Boda. Under åren som gått sedan vårt senaste besök hade de utvecklat sin produktportfölj och dessutom hade området fått ytterligare några butiker. Gungelefanttillverkaren var kvar, men tycktes inte särskilt road av tre blonda utlänningar som ville prova sig igenom hela katalogen.

En chokladaffär var också nyöppnad, men övervägde nog att stänga på kort varsel efter att Sigrid gått rakt fram till första montern och tryckt sitt högra petfinger ner i en arracsboll varpå jag tagit hela klabbet under armen och burit bort dem till klätterställningen. Allt medan mamman fyndade några nya bijouterier i ännu en nyöppnad shop.

Sedan gled vi genom ännu en gränskontroll, som faktiskt gick så smidigt att jag inte ens hann fundera vidare på varför denna kontinent har en byråkrati som hämtad från sextiotalet. Inte heller hann jag kolla särskilt noga på hastighetsmätaren och vips så var vi fast i poliskontroll nummer tre. Den här gången skrattade Karin muntert. Varpå jag gav mig fan på att fixa det hela och fem minuters övertalning senare gled vi vidare efter ett "jag släpper dig den här gången". Faktum kvarstår att minibussen som jag just kört om faktiskt var en trafikfara och att det var därför som jag, högst tillfälligt, ökade hastigheten, för familjens säkerhet.

Väl framme i Nelspruit drog vi genast till Medi-Clinic för att fotografera Astrid framför sjukhuset där hon är född. Att döma av personalliggaren jobbade såväl dr Combrink som dr Botha kvar, även om mycket annat förändrats. Karin och jag såg på varandra och bestämde oss för att inte ta en kaffe med dem eller begära ut några journaler; man ska ju ha något att se fram emot resten av livet också.

Och sedan svängde vi bort till lodgen där vi bodde första veckan efter Astrids födelse (och så klart vid en massa andra tillfällen därtill). Samma rum, samma dofter, samma personal. Visst är livet fantastiskt när man smått filmiskt kan återuppleva det. Visst nu har vi ju tre busiga ungar, men de visade sig välidgt nöjda med ett eftermiddagsdopp i poolen samtidigt som vi kunde avnjuta en god Beaumont. Chez Vincent är en mycket trevlig lodge, med mycket god mat och en härlig atmosfär. Oxfilé med Onyx (Cab Sauv 2004) funkar väldigt fint (ja, vi öppnade alltså två helrör rödvin denna dag, men slutförde inte uppdraget förrän dagen därpå).

Det blev två nätter i Nelspruit och en hel dag på den nya shopping mallen i'Langa där vi satte sprätt på resterande semesterkassan och lite därtill. Sedan var det bara att packa in sig i Corollan och bege sig till Joburg och vidare hem till Lusaka. Där hade åtminstone vår hund saknat oss. I övrigt var det mesta sig likt, innan regnsäsongen drog in över staden ett dygn senare.

//

I Swazi finns inte stazi - Mozambique 2010 Del III

2010-11-02T09:50:00.011+01:00

28-29 Oktober

Andra natten i Maputo blev inte fullt så hårt rockande som vår första, men på Africa Hotell blev sömnen god, trots att tevekanalerna knappt kom i plural och Karin skar upp fötterna på blandat glassplitter som låg på vuxendelens golv av vårt familjerum.

Efter en stadig bacon- och äggfrukost styrde vi ut från Mozambique över gränsen till Swaziland. Gränskontrollen tog sin lilla tid, men några poliser såg vi inte till på denna väg. Åtminstone blev vi inte bötfällda.

Vägen från Moz till Swazis huvudstad Mbabane går genom Hlane national park, men inte kunde vi tro att djuren i parken måste ta vägen genom vår bil. Trots perfekt hastighetshållning uppenbarade sig dock en impalabock snabbt från sidan och tvingades glidflyga så nära vindrutan att vi utan problem kunde se hela paketet. Om vi dragit igång torkarbladen hade han klämt snorren likt i toalettscenen i Den Där Mary. Nu hjälpte han oss bara att torka av smutsen från offroadkörningen ut till stranden i Moz; tack bocken, tack! Jag hann knappt bromsa innan hjärtat började slå och allting redan var över. Men impalan på vindrutan var definitivt dagens händelse.

Välbehållna och mycket glada kunde vi sedan anlända Malandela's restaurang för underbar lunch med pecannötspaj till efterrätt. Här träffade barnen några fransktalande barn som låtsades vara Tintins hund Milou, vilket i sig kan vara en ganska kreativ lek, så länge det inte finns riktiga hundar som ser till så att det finns mycket intressant att sniffa på. Nåväl, efter en stund försvann den utländska familjen och därmed marginaliserades intresset för hundbajs avsevärt och vi kunde fynda underlägg på Gone Rural, plåta några fina bilder på House on Fire och ta en titt in på Baobab Batik, innan vi till slut for vidare till Swazi Candles för mer souvenirshopping.

Sedan bråkade barnen en del i baksätet innan vi nådde fram till lodgen Forester's Arms i ett pinetreeområde i bergen. Mycket vackert och kärt återseende, även om barnen inte verkade lika roade av det som av att dra varandra i håret eller bråka om vem som skulle vara herre på täppan.

Nåväl, en av bråkstakarna somnade halvvägs genom trerättersmiddagen och den andra skojade till det med ett skämt som till slut fick även de vuxna att dra på munnen, för vid valet av efterrätt tyckte Astrid att det var ganska lätt:

"I scream for ice cream", sa hon och log tills poletterna trillade ner i de åldersbitna hjärnorna.

Dagens tilldelning:
Medalj 1: Karin, för uthållighet vid gränskontrollen där ett strömavbrott ledde till en utdragen process
Medalj 2: Humorpriset går alltså till Astrid för ovanstående ordvits. Mycket uppiggande på kvällskvisten.
Medalj 3: Möjligen kommer vi starta en fond för impalabockens avkommor, eller så får båda parter vara nöjda med att ingen kom till fysisk skada vid vindruteincidenten.

//

En strand bara femton poliskontroller norr om Maputo - Mozambique 2010 Del II

2010-11-02T08:45:00.004+01:00

24 Oktober 2010

Tredje dagen kom vi iväg tidigt och jag tycks redan ha förträngt att vi på vår väg in till Maputo dagen innan blev stoppade i en poliskontroll där vi avböjde en uppgörelse om halva priset mot att vi inte fick något kvitto. För denna dag började jag se en fantastisk utveckling som skett i detta fattiga land sedan vi flyttat därifrån strax innan jul 2004. Under de knappa 24 mil vi avverkade på vägen från Maputo upp till Nascer do Sol, strax norr om Xai Xai, genomled vi minst 15 poliskontroller. Vi stoppades definitivt i åtta av dem, och ... trumvirvel ... blev på nytt bötfällda. Märkligt att vi för andra kontrollen i rad körde i 72 km/h på 60-väg. En chansning från polisernas sida, eller bara slump?

"Vill ni ha kvitto så får ni åka till stationen", är en ganska bra fras att kunna på portugisiska. Och i just den situationen som frasen behövs hjälper det föga att vara blond och le brett. Antingen stoppar du pengarna i min ficka, och då kan du få det till halva priset, eller får du minsann leta upp stationen.

Men till slut nådde Hyrcorollan fram till denna strand som fortfarande ett halvt decennium senare visade sig vara i princip orörd. Barnen hade knappt ro att äta lunch innan vi satte kurs ner till stranden. Och eftersom restaurangen var stängd på söndagskvällen blev det till att grilla; kyckling och ribs. Det var väl bara en akustisk gitarr och några sköna Gyllene Tider-hits som saknades för att nå fulländning denna dag.

Dagens arga gubbe: Theodor
Anledning: poliser med förinställd radar

25-27 oktober

Sedan hängde vi på stranden i två hela dygn till. Badade på förmiddagarna i de naturliga pooler som då bildas innanför revet. Badade på eftermiddagarna i de starka vågorna när tidvattnet sköljde in. Solade. Åt gott; räkor och calamares och fisk och musslor och kräftor ...

En kväll var jag nere och grävde med Astrid och såg valar som lekte en bit ut. Vi hade också rovfåglar som cirkulerade och kackerlackor som invaderade vårt strandhus och kossor som gjorde det svårt att komma fram till lodgen.

På morgonen sista dagen tog Sigrid och Karin ett morgondopp och sedan vände vi åter mot Maputo. En resa som på något märkligt sätt kom att innebära än fler poliskontroller efter att vi snokat reda på det provincialkontor där vår senaste trafikbot skulle betalas. I födelsedagspresent har jag önskat mig en inramning av kvittot vi fick. Nåväl, mungiporna åkte på nytt upp när vi väl var framme i huvudstaden och kunde avnjuta en något sen lunchpizza på klassiska haket Mundos, där de nu också hade en hel avdelning för de yngre förmågorna (säkert fanns den redan på den gamla goda tiden, men vi hade då annat för ögonen helt enkelt), som lockas mer av Hello Kitty, Hanna Montana och Spider Man än av utsikten på de med vänsterförtecken döpta gatorna i Maputo.

Största behållning: att återse denna strand och bada i havet, vilket vi inte är bortskämda med i Lusaka, och äta ohyggligt gott under några dagar, samt göra ytterligare ett nedslag i Maputo.

Som sagt, det finns fler delar i denna berättelse.

//

Fem mötte fem och kom hem - Mozambique 2010 Del I

2010-11-02T06:23:00.006+01:00

22 Oktober 2010

Klockan var inte ens fem när vi steg upp, men väl när taxin rullade ut från tomten i Lusaka. Några timmar senare hade vi landat i Johannesburg, helt enligt den detaljerade tidplanen. Bagageband, toalettbesök, pengaväxling - allt flöt fint.

Men så kom resans första fördröjning. Plötsligt hade Avis, efter att jag kontrollerat tre gånger den senaste tiden, ändrat sig om bilen vi tänkt hyra för vår semester i Sydafrika, Mozambique och Swaziland. Så här i efterhand fattar jag inte varför vi väntade över två timmar på att få deras definitiva nej innan vi fixade en dubbelt så dyr bil hos en konkurrent. Detta gjorde ju sedan att vägmärkena indikirade på tok för låg hastighet hela vägen in i Kruger, och att vi tvingades till eskort sista biten in till lägret i Skukuza.

Minnesbilder från första dagen: barn som blir kissnödiga i hällregn på motorväg, bileskort in i Kruger.
Dagens långfinger: biluthyrare som rycker på axlarna och inte förstår att han håller på att förstöra vår semester innan den börjat.

23 Oktober 2010

Klockan var bara strax efter fem, när jag petade in en blodin och en rödhårig tjej i Hyrcorollan och drog ut i Krugerparken för lite viltspaning. Visst kände jag mig lite ringrostig, det var ju trots allt sex år sedan jag varit på dessa jaktmarker. Men det dröjde bara några impala och en trupp giraffer innan jag fick en önskan från blondinen i framsätet att köra igång Barnie på den portabla DVD:spelaren. Eller, önskan och önskan ... hm, nej, nu minns jag; det var en klart barnmilitant order. Samtidigt uppenbarade sig två vildhundar mitt framför bilen. Äntligen, skrek jag, och tjejerna började fnissa, som om de tänkte:

"Farsan är helt galen! Här är vi på safari och har spottat värsta rosa dinosaurien, inne i bilen till på köpet, och så snackar han om några fläckiga hundar med stora öron och vit tofs på svansen. Det finns ju flera hundra såna i världen, men kom igen farsgubben, hur många rosa dinosaurier har du hört talas om, totalt sett alltså?!?"

Men sen fick jag faktiskt Sigrid att bli lite intresserad, för lejon är ju faktiskt en av Big 5. Och på vår tvåtimmarstur såg vi lejon två gånger, andra gången två sömndruckna hannar med värsta Joey Tempest-manarna. Dessutom bockade vi av buffel och ett antal andra mer eller mindre väsentliga djur. När vi senare hade frukosterat vid campen och hämtat upp sjusovarna tog vi elefant, leopard och noshörning också. Inte illa att spotta alla fem på drygt fyra timmars körning. Men tillsammans gjorde vi det, som Dora eller någon annan viktig figur i mitt parallella universum säkert skulle ha sagt.

Eftersom biluthyraren vi till slut tvingades välja inte hade någon bilstol till Valle svängde vi förbi en barnaffär i Nelspruit och gjorde denna investering innan Karin på ett mycket smidigt sätt lotsade oss över gränsen mot Mozambique och vi efter incheckning på Sundown Hotel drog Avenida do Marginal ut mot Costa do Sol för varsin seafood platter och ett par riktigt höga Laurentina. Vi hann också svänga förbi huset på Av Friedrich Engels där vi bodde när Astrid var liten. Plötsligt kändes livet inte alls som vid biluthyrningsdisken dagen innan. Åter i Kruger, åter i Moz, åter på Costa do Sol. Och barnen verkade gilla det också.

Per Hagman skrev; Att komma hem ska vara som en schlager. Det här kändes minsann så, fast lite mer utdraget, men med samma tonartsbyte och låtavslutning. Felade gjorde bara min paljettdräkt, vilken säkert bidragit till ett gott skratt, men jag lät den hänga kvar i resegarderoben.

Dagens familjemedlem: Karin
Motivering: För ett klarsynt beslut att ta sovmorgon med Valle medan övriga familjen spottade djur i Kruger, men framför allt för ett mästerligt smidigt sätt att lotsa hela familjen (och hyrbilen) över gränsen till Mozambique; ett land förgyllt av helt oförståelig byråkrati i stort som i smått.

Det finns fler delar i den här berättelsen ...

//

I sagornas värld

2010-10-17T10:59:00.004+02:00

Den här helgen har nästan uteslutande (förutom en drinkkväll på Rhapsody's igår och ett antal svalkande pooldopp och en mysig fredagseftermiddag med Karins jobbarkompisar) ägt rum i sagornas förtrollade värld. Igår skrämdes jag exempelvis av en Star Wars-figur, som till en början var väldigt lik Princess Leia men som senare visade sig vara en förklädd rymdkrigare.

Fortfarande skakig i benen upptäckte jag till min fasa att rymdfiguren var tillbaka nu i morse, med Pelle Svanslös som gisslan. Fast då kopplade vi bara in Elake Måns båda vapenbröder Bill och Bull. Måns själv var tydligen på safari med någon avlägsen kattsläkting från Afrika. Katterna håller numera ställningarna från Annas hus. De ska tränas upp till riktiga jägare av råttor och sådant, för den andra sagofiguren, Emil alltså, försvann ju i somras medan vi var på Öland. Och hur svårt det än kan låta så måste även en figur vid namn Emil någon gång ersättas.

Imorgon är det åter måndag, och då är vi alla tillbaka till verkligheten, på riktigt. Tror jag.

Tack för den här helgen, alla ni som gjorde den möjlig.

//

Veckans konsert

2010-10-08T14:25:00.002+02:00

Vill bara slå ett slag för artisten Aly Keita som spelade balafon så att hela Lusaka häpnade härom kvällen.

"Bitvis går det mot synthpop", sa någon i publiken, och det var inte jag, men jag kan ändå hålla med om att musiken bitvis är smått naivistisk och inte minst extremt glad och poppig.

Jag köpte en CD, trots att en annan vän höjde ett varningens finger och sa "Är du inte rädd för att den där plattan inte kommer att spelas, att den är lite som Valarnas sång, en skiva som du tycker är extremt bra under power yoga-passet men som på hemmafronten aldrig går att lyssna sig igenom?"

Jag har aldrig varit på yoga och visste inte att valar kunde få skivkontrakt, men kan varmt rekommendera Ali Keitas "Farafinko".

//

Tröttande mättnad

2010-10-08T14:16:00.003+02:00

Idag är vår maid Anna ledig och då är det ju bara till att kavla upp ärmarna och ställa sig vid spisen, moppen, diskbaljan.

Barnen verkar dock tycka att korv stroganoffen var tröttsamt mättande, för de valde genast (medan jag tog hand om disk och köksröj) att krypa till kojs, men orkade inte gå varken till tevesoffan eller sina sängar.

//

Bubblan som inte sprack

2010-10-06T14:23:00.003+02:00

Ja, igårkväll klev vi slutligen ur Gossip Girl-bubblan. Vi fixade alltså hela säsong 3 på fem dygn, utan att outsourca barnen eller svälta ihjäl. Lite mosig har jag dock varit idag, men ikväll blir det konsert igen och då kommer energin åter. Trevligt.

En nackdel med mycket tevetittande är att det inte blir så mycket tid över till träning, så den här veckan börjar det nya livet imorgon, som vi brukar säga. Men förra veckan när jag var ute mötte jag en man som sköt iväg följande intressanta kommentar:

"Morning boss, why are you not working?"

Ja, vad svarar man?
1. Jag är bara medföljare till Karin Sverkén på svenska ambassaden.
2. Som du ser så joggar jag och eftersom jag är man kan jag inte jobba samtidigt.
3. Ska väl du skita i.
4. Det samma, hörru.

Jag fick mig en tankeställare och samtidigt lite extra energi att pressa mitt 5km rekord ytterligare. Långa rundan, som visade sig vara över 9km, var det nu länge sedan jag provade, men det kanske är dags snart igen. För nu ska jag åka till Blockbusters och lämna tillbaka boxen vi tillbringat helgen tillsammans med och har därmed all tid i världen. För ett nytt liv. Med långa rundor.

XO XO

//

Astrid - en veckovis jämförelse

2010-10-01T15:32:00.003+02:00

Förra veckan såg Astrid ut så här:

Den här veckan ser hon ut så här:

Nästa vecka kommer jag rita en graf på min äldsta dotters nöjdhetsindex.

//

Det är ju en dag i morgon också, Oliver!

2010-10-01T15:16:00.003+02:00

Valle kom igår hem och berättade att det finns två Oliver på Early Learning Center, en som går i hans klass (och bor ganska nära oss här i Ibex Hill), och en som går i Sigrids klass. Den sistnämnde har jag fortfarande inte riktigt lurat ut vem det är, men Valle var noga med att det var en stor och en liten Oliver. Så klok.

Igår kväll bjöd jag med frugan på ett kulturevenemang på InterContinental. Den zimbabwiske världsmusikartisten Oliver Mtukudzi lirade inför gräddan av den zambiske makteliten, och så var vi där också. Varje artist av rang ser naturligtvis till att ha ett förband, och igår var det den zambiska sångerskan Lubos tur. Med stor inlevelse och mycket vilja lotsade hon oss igenom sitt liv som artist, påstod att hon bara spelade låtar från fösta albumet, som nu var utgånget. Jodå, det känns ju lite Human League spelar på Berns 2008 och kör bara låtarna från Dare som man aldrig turnérade med när det släpptes på åttiotalet, lite taget helt enkelt.

Huvudakten, den store Oliver, kändes dock allt annat än taget. Fantastisk på gitarr, och med ett band som gav allt. Slagverkaren på timbali borde få medalj för såväl insatserna som musiker men också som dansare; en modern Cosby i världsmusiktappning!

Själv kommer jag säkert bli utan medalj, men väl samla några pappapoäng, för när klockan närmade sig halvtolv hörde jag mig själv säga till frugan:
"Det är en dag imorgon också, barnen ska till skolan och du till jobbet, ska vi smita hem!?!"
Är detta första tecknet på en annalkande fyrtioårskris? Eller är det någon rymdvarelse som har kapat min kropp och nu börjat säga konstiga saker? Spänningen är ju minst sagt olidlig. Tänk om jag till kvällens första Gossip Girl-avsnitt säger något liknande, typ;
"Äh, du jag tror jag går och lägger mig, orkar inte se på teve och vara uppe sent, det är ju en dag i morgon också ..."

//

//

Pizza och XoXo

2010-10-01T14:50:00.007+02:00

Äntligen är det fredag och jag har smörjt ungarna ordentligt med pizza till lunch och nu skjutsat iväg dem på lekeftermiddag. Ja, Valle ångrade sig i bilen, men så kan det ju vara. Tänkte jag skulle smörja frugan med oxfilé och en flaska rödtjut till middag. Kan det vara något?

Om biffdjuret nu inte skulle funka så har jag ett annat ess i rockärmen (eller i badbyxorna, för nu börjar det baske mig bli riktigt hett här nere ...). På videobutiken Blockbusters hittade jag nämligen Säsong 3 av Gossip Girl.

Visst, jag räknade kanske inte med att vi skulle tvingas lämna tillbaka den efter ett dygn, men regeln de har är ett dygn per skiva. Säsong 3 har 5 skivor. Således blir det till att lägga barnen tidigt de kommande kvällarna och marathonköra tills ögongloberna intar kvadratisk form.

Vi ses på onsdag, skulle man kunna säga, om man nu vill skoja till det så här på fredagseftermiddagen. Men, men, men. Gossip Girl är allt annat än komedi, utan en serie där man får lära sig en hel del om det verkliga livet. Som miljardärsbarn på Manhattan i alla fall. Och om jag mot all förmodan skulle tvingas välja mellan de något vinklade statliga nyheterna på ZNBC och just Gossip Girl så blir valet hyfsat enkelt.

You know you like it, XoXo, Gossip Girl.

P.S. Det finns fler boxar på Blockbusters, att vi nu valt en tjejserie för gymnasieelever är bara en början, tror jag ...

//

Catching up with ...

2010-09-29T14:15:00.003+02:00

Ni är många som undrat vart jag tog vägen. Så sent som för ett par minuter sedan förstod jag att bloggen varit saknad och att ni inte får nog av att läsa gamla godbitar.

Nåväl, svaret är enkelt. Astrid var förkyld för ett par veckor sedan. På femte dagen ringde de från skolan och jag fick åka och hämta henne, febrig och matt. Sedan drog det igång. Under fem dygn var hon på toaletten en gång i halvtimmen. Så även nattetid. Vi var hos läkare tre gånger innan vi fick rätt medicin. Troligtvis en amöba.

Skonkost, vätskeersättning, handsprit och tevetittning - vilket av dessa ska bort?

Mitt i allt detta annordnade vi valvaka för alla svenskar, mycket spännande, mycket trevligt.

M, FP, MP och SD - vilket av dessa ska bort?

Och i helgen åkte vi en tur till Lower Zambesi för första gången. Kiambi Lodge var mycket trevligt; god mat, bra poolhäng, spännande 4x4-väg dit och så underbara flodturer med flodhästar, elefanter, waterbuck och krokodiler. Hela familjen mycket nöjd.

Snart kommer Astrid från skolan. Sedan drar vi vidare för veckans svenskundervisning. Men jag lovar att bli flitigare med bloggandet, snart.

//

Baby I am born to run ...

2010-09-12T19:49:00.003+02:00

För väldigt länge sedan skrev jag i en blogg att jag varit ute och joggat, eller möjligen promenerat. Jag mötte en person som frankt hälsade med "morning boss". Det värmde.

Nu i augusti var jag ute och joggade och mötte en person som hälsade med ett mer kompisaktigt "morning brother".

Inför kommande lördagens 10 km på den årliga Leopards Hill Run behövde jag en liten extra boost i min träning. Jag gav mig ut igår. Efter hundra meter är det någon som, fritt översatt, säger något i stil med: det där ser riktigt jobbigt ut. Inte precis vad jag behövde höra då. Men, men, men. Skam den som ger sig. Fyra kilometer senare får jag min välförtjänta upprättelse. Det är nämligen då en ny man hälsar på mig, med den smått klassiska frasen "morning mr fitness boss".

Jag ler hela vägen i mål.

//

Konsthandlarhustrun

2010-09-07T20:38:00.003+02:00

Till sist lyckades jag övertala frugan att tänka bort de verk som erbjuds på den pågående oljeutställningen på Eight Reedbuck, ett stankast från vårt hem. Detta till förmån för två litografier med Lusakamotiv, och dessutom i väldigt vackra färger, som just nu hänger på Zebra Crossing Café nere på Ababa House.

Natasha Evans heter konstnären. Signerat och numrerat och inramat till bråkdelen av det pris oljemålaren skulle ha.

Visst kostade det mig en lunch med kaffe och hela köret, men det fick det väl vara värt. Övertalning, eller lobbying, kostar, har jag förstått, oavsett om det gäller konstaffärer för privat bruk eller partiröster inför kommande riksdagsvalet. De här båda alstren kommer hänga väldigt fint i vårt hem.

//

Bästa bloggen

2010-09-07T20:28:00.002+02:00

Blogspot erbjuder sedan en tid tillbaka lite blandad statistik. Därmed kan jag ha bättre koll på er alla, mina kära läsare.

Visste du t ex att de flesta läsare är svenskar, därefter kommer amerikaner, kanadensare och dessutom en hel drös afrikaner. Och lite annat löst folk, så klart.

Visste du dessutom att mest lästa-listan ser ut så här:

1. Sångtajm på skolan - 18 maj 2009
2. Namibia 2010 - The True Story (nu uppdaterad och i färg) - 6 apr 2010
3. Var det Astrids dag idag, eller? - 31 aug 2010
4. Emmaboda är skitbra - 18 aug 2010
5. Sommartävling: finfina priser i potten! - 1 jul 2010
6. Bilden som chockade en hel värld ... - 31 aug 2010
7. Värmen är åter, hejdå strumpsäsong - 21 aug 2010
8. Surströmpremiär - 21 aug 2010
9. Skolstart x 3 - 17 aug 2010
10. Ny tävling: Vems är bajset! - 11 maj 2010

Passa gärna på att läsa lite gamla godbitar så kommer det snart nya inlägg ... Heta ämnen just nu är: Träning inför Leopards Hill Run 2010, Valbar, semesterplanering, kommande besök, författarambitioner, konstig konst i Zambia, stenskott i rutan, och Skinnmannen. För att inte glömma förra veckans muntra besök i Kula Studion.

//

Bilden som chockade en hel värld ...

2010-08-31T19:26:00.005+02:00

Såg just på Facebook att en gammal klasskompis gift sig idag. Fantastiskt! Men så är det någon som lägger ut en jämförande bild från högstadiet. Ett skolfoto, helt enkelt. Jag slås av hur mycket hårvårdsprodukter det måste gått åt för att skapa bilden.

Och sedan ser jag mig själv på bilden och skriker högt. Tusen tankar far genom huvudet. Varför sa aldrig rektorn ifrån? Och alla föräldrar? Hem och Skola borde ju hotat med relegering, polisen borde ryckt ut!

Men så sansar jag mig. Kanske var 1986 inte så dumt ändå. Kanske skulle man ta och odla ut lite längre hår, skaffa en hårtork och en massa formskum. Sedan är det bara att ringa Photomic igen och be dem uppdatera bilden.

Eller inte.

//

P.S. Jag håller med, den här bloggen hade ingenting med Zambia att göra, förutom att det möjligen är i just Zambia jag tänker odla mitt hår och forma min nya frisyr.

Var det Astrids dag idag, eller?

2010-08-31T18:59:00.004+02:00

Visst, Karin kom ju iväg ganska snabbt imorse, så kanske var det hennes dag idag. Åtminstone till en början.

Och jag själv gjorde en ganska snabb och väl genomtänkt lämning på skolan, i väldigt god tid dessutom. Att jag senare under eftermiddag höll på att få hela bilen och dess dyrbara last kvaddad av en sömndrucken, men ack så munter, zambier, det har jag redan förträngt.

Sen får man ju säga att Sigrid, trots en total härdsmälta direkt i anslutning till luchen, repade mod väldigt snabbt och blev den där goa tjejen som hon allt som oftast är.

Och så Valle, som ju varit så duktig och börjat Playschool, och babblar på på både svenska och engelska, och dessutom har haft namnsdag idag. Grattis, Arvid!

Men det var nog ändå Astrids stora dag idag. Visst, tjurig och slö som vanligt på morgonen, men väl tillbaka från skolan undrade jag om hon haft franska på schemat. Jag har ställt frågan några gånger tidigare, för de har ämnet fyra gånger i veckan. Och idag tog hon mod till sig.
"Ja, vi hade franska och jag kan räkna ..."
Sen körde hon igång un, deux, trois, quatre, cinq, six, sept ...

Och som om det inte skulle vara nog att franskan börjat lossna, så hade i alla fall första tanden gjort det. Imorgon är det visst Gluggen som har namnsdag, vi kanske döper om henne tillfälligt, så hon får njuta lite längre ...

//

En god start på veckan

2010-08-30T08:49:00.004+02:00

Efter en intensiv och social helg sov hela familjen ovanligt bra, även om vi alla som vanligt vaknade i samma säng. Sedan fortlöpte morgonrutinen utan några som helst nya inslag. Och Valle gick precis som tjejerna att lämna utan en enda tår. Astrid var nyfiken på sin dag i Kindergarten, Sigrid och Valle på sitt party på Early Learning Center. De firar att de nu gått 10 dagar på terminen, vilket naturligtvis kräver en 10-tårta. Jodå, festligt ska det vara.

Eftersom jag själv hade räknat med längre lämningstid på Valle hade jag nu en halvtimme till godo. Så jag svängde helt enkelt ut från stan och tog en morgontur på Namwandwe Art & Sculpture Gallery, ett par hundra meter bortanför skolan.

Usel skyltning gjorde att jag först hamnade i ett stenbrott och samtalade en stund med några stenarbetare, vartefter jag fann rätt och lät Danny guida mig genom detta privata galleri. Mestadels zambisk konst; mycket olja samt skulpur i trä och sten. Ägaren samlar också stolar, från Europa och Afrika. Det här är verkligen ett häftigt galleri.

Jag blev också tipsad att gå på vernisage på Ababa House nu på torsdag, samt på National Museum och Henric Tyali. Mycket konst på gång i landet nu. Kanske kan det ge mig lite extra inspiration så här på höstkanten ...

Min guide lät också meddela att de på Namwandwe ska öppna ett café i början av november. Så jag har all anledning att komma tillbaka, efter lämning i skolan, och på nytt få en god start på veckan.

//

Värmen är åter, hejdå strumpsäsong

2010-08-21T09:04:00.002+02:00

Nu i veckan kom värmen åter efter förra helgens köldknäpp. Då tvingades vi ta fram farmor Gittens tjocka strumpor för att liktornarna inte skulle frysa av. Och har man gäster så måste ju även de bekläs med tillrådig klädsel.

Nu har vi lagt strumporna längst in i garderoben i förhoppning om att det ska dröja väldigt lääänge innan de behöver tas fram igen.

Sigrid är naturligtvis väldigt glad över strumpornas färg. Hela familjen har samma storlek, och kulör. Vilken för övrigt är samma nyans som resväskan vi köpte i somras efter att ett av våra kollin, det med oxfilén i, försvunnit och fram till dags dato lyst med sin frånvaro.

//

Surströmpremiär

2010-08-21T08:49:00.004+02:00

Senaste veckan har rusat på i huntraåttio, känns det som. Inskolning av Valle på Playschool har tagit tid men lyckats bra. Från "Jag vill inte gå i skolan", via "Jag vill åka i din bil" till ett försynt leende och information från lärarinnan om att Valle minsann lekt med Lukas och andra klasskompisar. Att Valle dessutom lagt ner det där med lunchsovandet känns ju också bra. Lite orolig på nätterna har han blivit, men det får man väl ta.

Det har varit fullt upp under veckan, men kul ändå. Särskilt sur har jag inte kännt mig, även om det varit surströmmingspremiär och allt.

Ström har vi dock haft, i badkaret, med tre barn i vattnet. Halvskoj, spänningen till trots. Men en lösning lär visst vara på gång.

Surströmmingen lyser annars med sin frånvaro här i Lusaka. Gårdagen lades istället på att koka 17 kilo Caribadammkräftor. Det finns en tanke på att inmundiga dem i afton. Så nu är det väl hög tid att fixa sin egen hatt och krydda på snapsen. Eller?
//

Emmaboda är skitbra

2010-08-18T20:12:00.002+02:00

Ja, bara för att jag bor i Lusaka innebär det ju inte att jag glömt bort min hemort. Jag måste därför slå ett slag för den här artikeln, som ju är skitbra. Synd bara att mamma inte jobbar kvar på polisstationen i Emmaboda, för då hade det säkert blivit mycket övertidsarbete för henne. Kanske hade det varit hennes uppgift att gå igenom all skit som lämnats in på hittegodsavdelningen!

Varför letade man egentligen igenom allt bajs?

Gör man alltid det efter en festival?

Är det därifrån de stora intäkterna kommer? Eller är det bara att räkna som "utgifter" i det här fallet?`

Länken du ska läsa: http://www.dn.se/nyheter/sverige/fynd-bland-emmabodabajs-1.1155828

//

Hackad?

2010-08-18T20:05:00.002+02:00

Nu tror jag minsann den här sidan blivit hackad, för jag ser inte så många nya bloggar eller kommentarer. Jag får börja resa en ny brandvägg så det inte upprepas. Säkert några barn som varit inne och lekt.

//

Skolstart x 3

2010-08-17T09:58:00.005+02:00

Jaha, då var sommarlovet till ända och med denna dag skulle jag också få mer tid till författande (och alla punkter på min lååånga to do-lista signerad frun i huset). Så här gick det istället:

Steg 1 "Morgonrutinen": Vuxna vaknar först, sedan barn. Frukost fixas snabbt, dukningen redan förberedd. Lite extra tidsågång vad gäller snabbpåklädningen. Sigrid vann den klassen, grattis.

Steg 2 "Transport": Inget tjafs om vem som skulle sitta var i bilen. Inget tjafs om vilken musik som skulle spelas. Inget tjafs om vilken väg vi skulle köra. Tiden lades istället på förhör om namn på fröknar, klasskompisar, samt hur man äter sin snack och sin lunch. Alla tre skolstartarna fick full pott i testet. Bra jobbat!

Steg 3 "Lämning i rätt klass, i rätt tid": Astrid gick mycket lätt att lämna (vinnare), Sigrid likaså. Valle är ju dock ny på skolfronten och där var det lite knivigare. Lite kläng, några "jag vill inte börja skolan och lite blandat gnäll. Men efter snacktime (2 timmar efter skolstart) fick han fart på blodsockret och jag kunde smita iväg efter att han fått ge mig "en poss o en kjam". Det bådar väl gott?

Väl hemma, åtminstone en timme efter jag tänkt mig, känns det plötsligt ganska ensamt. Åtminstone i fem minuter innan det plötsligt knackar på dörren och en förvirrad nanny med barn dyker upp. Stolt motar jag dem i dörren.

"Nej, tyvärr, babygrupperna är inte längre här på tisdagarna. Valle har ju börjat skolan"

Ja, så var det alltså med pappadagarna. Även om vi försökt dryga ut det och skaffa tre barn så började de till slut alla tre i någon typ av skola. En märklig känsla; stolthet med en smak av saknad. Tänk att det kunde bli så, och att det gick så fort ...

//

Åter i Lusaka

2010-08-10T14:56:00.004+02:00

Nu är vi tillbaka på afrikansk jord efter drygt fyra underbara veckor i Småland och på Öland.

Morgonen inleddes med Valle som i sömnen säger:
- Jag är en stor boy nu.
Medveten kille i tvåårsåldern.

Ett annat tecken på att vi faktiskt är tillbaka och att jag nu rör mig väldigt avslappnat i Lusaka är när jag under morgonens joggingtur hälsar på en man jag möter. Han svarar:
- How are you doing, brother.

Hemma i Sverige har vi träffat familj och vänner. En av dem, vi kan kalla honom Kenny, påpekade att den här bloggen är en av de mest välbesökta bloggarna i södra Sverige. Sedan påpekade han frankt att han tycker bloggen handlar för lite om Zambia. Jag lovar bättring på den fronten.

Så häng med, även under kommande året. Välkommen tillbaka, säger jag till mig själv och alla läsare.

//

Fotbollskväll

2010-07-02T13:42:00.003+02:00

Jag har förberett tjejerna inför dagens fotbollsfest. Om jag sprayar ett snyggt lager ovanpå sminket kanske det håller till flighten på tisdag? Undrar just om den öländska tullen släpper igenom oss ...

Som alla redan vet vid det här laget har Valle helt andra intressen än sport och än så länge är det väl ingen som har sett datanördar eller tjejtjusare med ansiktsmålning, men det kanske kommer det också ... får överväga en uppsminkning av hans nuna också.

//

Jag mötte (nästan) Lassie

2010-07-01T20:20:00.003+02:00

Igår dansade Sigrid salsa med presidentens dotter och dessutom med presidentens barnbarn. Så hett som det blir, i Lusaka.

//

Sommartävling: finfina priser i potten!

2010-07-01T18:06:00.003+02:00

Snart dags för semester, och vad passar väl då bättre än en tävling här på bloggen!

För en stund sedan kom jag på min tvåårige son Valdemar med att ha mus i sängen. Jomenvisst, det ska börjas i tid. Men hur valde jag att hantera situationen?

1. Jag lät det bero, med resonemanget att förr eller senare kommer det ändå ske. Så här i dataåldern är det säkert bara till barnets fördel om det sker i tidig ålder, även om jag som strukturfascist tycker att musen även efter användandet borde ligga i närheten av datorn.
X. Jag hade ett förtroligt pappa-son-samtal.
2. Jag hämtade katten Emil som en minut senare bar ut det fyrbenta djuret.

Finfina priser i potten.

Om inte förr, så ses vi kanske på Öland i sommar. Det lär vara ett mycket fin land.

//

Sommaraktiviteter i Zambia

2010-06-30T07:30:00.003+02:00

Det är sommarlov för tjejerna, och vardag för killarna. Så livet är alltså helt som vanligt för Valle och mig, medan Astrid har lite sommarlektioner med sin resurs Mavis och Sigrid går på salsa.

Ett par gånger i veckan i alla fall. I övrigt är det sommarlov, även i Zambia.

Och så längtar vi till sommar och sol på Öland om någon vecka eller så.

Härligt!

//

Midvinter i Zambia

2010-06-26T19:05:00.005+02:00

Häromdagen kom Sigrid till mig och visade att hon skrivit sitt namn.
- Fyra år och redan så duktig, sa jag, du kommer att gå långt.
Sigrid svarade först inte, fortsatte bara med sitt. Instinktivt repeterade jag då.
- Hörde du, så duktig, du kommer att gå långt.
Varpå Sigrid tittade upp och kommenterade:
- Jag vet, du sa just det.

Så kan livet med barn vara. Rakt på, liksom. Och lika rakt på har vi valt att fira midsommar 2010. Med tiotalet vuxna och lika många barn och en dignande buffé som innehöll allt som ett midsommarbord måste innehålla: matjesill, vanlig sill, västerbottenpaj, gräddfil (en zambisk kombinationsvariant som kanske inte kommer gå till historien som den godaste gräddfil man ätit, om det nu ens är en kategori i summeringen av sitt livs totala matintag), kokt potatis, knäckebröd, prinskorv, ägghalvor, köttbullar och så de nya tävlingsdeltagarna Janssons och Comtépaj (tack John!).

Lise, också fyra år, kom till midsommarlunchen och berättade för alla:
- Jag ska bara äta kötbullar och ägghalvor.
Lite GI, kan man ju summera. Fast samtidigt lite sött eftersom pappa Johan stod bakom med sina båda medhavda fat, innehållandes just köttbullar och ägghalvor.
Ibland är barn väldigt konservativa.

Ytterligare senare undrar alla barnen i kör: när får vi godispåse. Ett litet myteri är således på gång, och just då är det inte helt lätt att förklara skillnaden mellan ett barnkalas (där ju precis samma barn träffats för bara några veckor sedan) och en svensk högtid. Turligt nog hade Marika förberett påsar, och så blev det tid för en snaps medan barnen roade sig med påse och ... ja, vi slängde väl igång en film också.

Sedan körde vi med fast blick ner till Svenska Skolan där vi spred en hel del svensk kultur genom att klä midsommarstången, dansa små grodorna och annat. En irländsk kille med kraftig baksmälla trodde plötsligt att han fortfarande var full när både vuxna och barn körde Prästens Lilla Kråka - kultur är svårt att förmedla genom ett enskilt möte, det krävs en lång process. Även om jag fortfarande har lite svårt att på engelska förmedla budskapet i just den sistnämnda sången/dansen.

Sedan missade vi inte Brasilien mot Portugal, det blev ju ändå bara 0-0. Tänk vilket slöseri med tid att dryga sig igenom över 90 minuter utan att få se ett enda mål, om man istället kan njuta av jordgubbstårta och allsång på Svenska Skolan i Lusaka.

Till sist åkte vi hem, tryckte ner kidsen i sängen och spelade spel.

Och med lite intag av sillrester, västerbottenpaj och annat gott även idag känns detta som en utomordentlig midsommar. 10-talets hittills bästa ...

//

Dad's back, från Kopparbältet

2010-06-10T10:33:00.006+02:00

Vi var fyra hemmagrabbar som tröttnat på Lusaka och tjurigt men bestämt satte oss i en bil i måndags morse. Okej, vi kör norröver, sa någon. Och fem timmar senare var vi i Kopparbältet och representerade Sverige.

Huvudsakliga behållningar:

Dag 1: The Fig Tree: Café ca 2 timmar norr om Lusaka, bra service och god cheese cake. När vi berömde ägaren för det fina omhändertagande vi bemötts med slängde han dock in en brasklapp: jag kan inte garantera att det här inte var ett undantag ...

Dag 2: Central Shaft: gruvan i Kitwe där vi spenderade förmiddagen med en fantastisk sightseeing under jord. Smått klaustrofobisk resa i en skranglig hiss, som enligt uppgift tog oss en kilometer ner i underjorden. En fläkt i en av gruvgångarna var sönder och gav oss en skön bastuupplevelse. Atlas Copco och gruvägaren Mopani ställde verkligen upp med det bästa de kunde erbjuda, TACK!

Dag 3: Dag Hammarskjöld Memorial: guiden på nedslagsplatsen tog emot oss med öppna armar och så knöt vi även ett vänskapsband mellan Swedish School in Lusaka och Dag Hammarskjöld Memorial School, vars skoldräkt naturligtvis går i blått och gult. Peter kickade lite boll, mest som en uppvärmning inför stundande VM i Sydafrika, vilket de 600 eleverna av någon outgrundlig anledning tycktes ha god koll på (de visste att America kommer att vinna ...). John gav några tonårsgrabbar en oförglömlig lektion i procentlära.

Summering: Utan överdrift eller ironi är vår resa det största som hänt i relationen mellan Zambia och Sverige den här veckan. Slå det ni!
The Fig Tree Café var, precis som ägaren utlovat, inte fullt så bra på vägen hem. Klart zambiskt i det att vi fick ta om vår beställning tre gånger, trots att caféet med största sannolikhet innehar Zambias mest moderna kassamaskin.

Avslutningsvis kan vi även tipsa om Mukwa Lodge i Kitwe för den som har äran att besöka denna svenskintressenas obygd.

//

Klassfoto

2010-06-10T10:28:00.005+02:00

Du kanske är nyfiken på vilka knattar som gått i Astrids eller Sigrids klass det senaste året? Och vem har egentligen varit fröken?

Först idag, på skälvaste skolavslutningsdagen, har jag fått loss de avslöjande bilderna. Varsågod, njut!

P.S. Det är först när ett barn fyller fyra år som man har rätt att lägga ut klassfotot på nätet. Därför finns det i denna blogg inget babygruppfoto på Valles knattekompisar.

//

Mum's back

2010-06-02T13:47:00.002+02:00

Ja, då är vi fulltaliga i Lusaka. Karin verkar haft en härlig vecka i Barcelona och Stockholm.

Barnen har fått massor med presenter och Karin tyckte tydligen jag behövde piggas upp med en egen eldig liten spanjorska (se bilden).

//

Gräsänkling med tre barn - en aktivitetslista

2010-05-30T10:28:00.004+02:00

Karin på semester, på egen hand. Tjejhelg i Barcelona. Låter mycket trevligt. Men på något sätt måste ju vi som är hemma kontra.

Och vi väljer att göra det med följande helgaktivitetslista:

Fredag - Barnkalas hos Isabelle. Sigrid först gråtfärdigt ovillig, men sedan glad.
Fredag - Grillkväll med Ellinor och Marika. Vi laddar inför lördagen med att se Disneys Lilla Sjöjungfrun.
Lördag - Dutch market. Max tre leksaker var, för barnen. Korv och fika och sedan pajlunch hemma.

Lördag - Astrid på Little Mermaid-kalas hos Ava.
Lördag - Sigrid på kalas hos Leah.
(Valle och jag leker taxi och pendlar mellan de båda kalasen)
Lördag - Vuxenfest på Svenska Skolan, utan barn (andrum, skvaller och skönsång till The Final Countdown, tror jag).
Söndag - Skype med Flerohopp och Makrismåla. Sommarplanerna börjar ta form.
Söndag - Sms från Barcelona.

Söndag - Pysselverkstad, våta kallingar i skafferiet och TV-softande.
Söndag - Grekisk restaurang med Lise o Lukas.

Och imorgon är det skola som vanligt. Om inte Astrids antydan till förkylning utvecklar sig till något mer än bara en antydan. Oavsett lär det bli mer tid till vuxenaktiviteter. Eller så måste jag bara sova, utmattad efter ovanstående program. Vi får se.

P.S. Som tack för att jag genomfört detta barnvänliga program har barnen låtit mig sova till 07.30, två morgnar i rad. Tack, precis vad jag önskade mig!

P.S 2. Egentligen borde jag skriva en egen blogg om allt som sades och gjordes på vuxenpartyt, men jag får ta det senare. När alla bildbevisen redigerats ...

//

I väntans tider

2010-05-27T13:28:00.002+02:00

Väntar på kritik. Förhoppningsvis konstruktiv sådan. I väntans tider ställer jag mig frågan om jag ska börja på något nytt. Idéer finns, energi också. Men hinner jag i mål innan det är dags att åka hem?

//

Fieldtrip till Lusaka National Park

2010-05-26T13:17:00.003+02:00

Idag har jag varit med Astrid och hennes klass på fieldtrip. Tanken var att alla barn i de båda Pre-K-klasserna skulle få chansen att åka på safari. Vi åkte till Zambias tilltänkta tjugonde nationalpark, Lusaka National Park, belägen bara en kvart bortanför skolan.

Nu var gräset högt, och det visade sig att de 250 djur (mestadels impala, men också några kudu, zebror, puku, etc) som registrerats inom det inhägnade området verkade glest spridda. Vi såg en impala, men också en gräshoppa.

Fast jag tror att barnen, som fick äta sin matsäck ute vid ett vattenhål och gå på walking safari, uppskattade denna fieldtrip väldigt mycket ändå. De fick också testa att manuellt pumpa upp vatten till ett av parkens femton vattenhål.

Får jag chansen så åker jag med på fler utflykter med barnen.

//

Med safarijeep på Munali Coffe

2010-05-26T13:07:00.003+02:00

I lördags passade Karin och jag på att göra en utflykt utan barn. Med ytterligare några svenskar åkte vi till det finskholländska kaffeplantaget Munali Coffee, som förutom Munali är gör Marika och Nkwazi Coffee. Ett sätt att fördjupa sig men också stödja den lokala näringsverksamheten i landet.

Vi bjöds på närmare tre timmars rundtur på plantagen, med en mycket detaljerad och intresserad guide i Teija Lublinkhof. Dessutom fick vi testa några olika koppningar som förberetts för oss. Här finns det minsann en del att lära! Ska försöka vara med vid nästa tillfälle de kör kaffeprovning på Zambian Coffee Boards kontor vid Showgrounds.

Förutom att det var spännande att höra mer om hur kaffe odlas och rostas, samt att smaka några olika koppningar, hade vi underbart väder. Dessutom hade en av familjens drygt 20 strutsar rymt och måste fångas in; ett skådespel i sig!

Att Karin på hemvägen var shoppingsugen och köpte sig en ny tvättkorg som inte ska användas som tvättkorg men som det inte i dagsläget finns något annat användsningsområde för heller, det var ju bara ytterligare ett kuriöst inslag denna lördag. Frukt köpte vi också utmed vägen. Man måste ju stödja de lokala affärskvinnorna.

Och idag, några dagar senare, har Johan, Bodil, Lena och jag varit nere på deras rosteri och köpt på oss lite mer kaffe. Förutom bättre priser hade de en underbar rostmaskin i knallrosa. Får ta tjejmaffian dit vid tillfälle.

Nu doftar det gott från köket och blundar jag ser jag en matematisk formel ta form:

Nymalet + Nybryggt = Ljus eftermiddag

Slå hål på den tesen om ni kan!

//

En bild säger mer än tusen ord

2010-05-18T11:08:00.001+02:00

Fiskarna jag drog upp var väldigt stora och räckte till middag för hela sällsapet, nästan.

//

Puku Pan Lodge 13-16 maj

2010-05-16T20:00:00.008+02:00

Att ta sig till Puku Pan Lodge vid Kafue River i Kafue National Park är inte helt lätt. Därför träffades Peter och jag några dagar innan avfärd för att dra upp riktlinjerna. Att det mest blev lunch och en snabb titt på kartan var nationalparken ligger, spelade faktiskt mindre roll.

Med lite kisspauser, ommöblering i bil pga illamående och annat väsentligt var vi framme efter drygt fem timmar. Puku Pan är en enkel lodge, men med en hel del intressanta aktiviteter, varav vi testade det mesta. Så här skulle jag själv ranka dem:

1. Fisketur på floden. Detta gjorde vi två gånger, och vid sista tillfället fick vi både en del fisk och se flodhästar, krokodil och en frodig varan som låg och solade sig. Efter första fisketuren hoppade vi förresten genast in i en safarijeep och satte kurs mot en elefant som guiden Martin hade spottat. Uppskattat av vitingarna!

2. Morgontur/game drive utmed floden. Vi såg förvisso inga lejon, men väl ett antal anteloper, schakaler och tyckte själva att vi definitivt var lejonen på spåren.

3. Walking Kids Safari. Andra morgonen drog vi med Martin en runda runt lodgen för att han skulle visa både vuxna (4) och barn (5 i åldrarna 2-6 år) olika djurspår, skelett och bajs. Lite som Bolibompa fast på riktigt.

4. Båttur med kall öl och chips. Tror vi gjorde det redan första eftermiddagen och det här borde egentligen hamna på pallen bland aktiviteterna men nu gjorde det inte det. Vi såg flodhästar och solen höll nästan på att gå ner. Behållningskoefficient = hög.

5. Eftermiddagstur/game drive i lejonens spår. Vi hade vid en tidigare nattsafari sett spår av lejon, och dessutom hade en grupp lejon vandrat genom lodgen under vår första natt (vilket jag nästa hört, nåväl jag hade faktiskt hört ett lejon som morrade på andra sidan floden) och därför bestämde vi oss för att ta med ungarna på den här chips- och läskstinna turen. Tyvärr blev det inga lejon, främst pga det höga gräset. Men en vacker solneddång och fina leopardspår.

6. Nattsafari. Peters fru Veronica och jag fick av någon anledning för oss att det bästa sättet att se riktigt många djur på måste vara att ge sig av på en nattsafari. Det är ju då katterna rör på sig, det ver ju alla. Efter en dryg timme hade vi sett lejonspåren jag redan nämnt samt två genet (mindre katt med lång randig svans), men när vi sedan stannade för att spana efter några andra lysande ögon ute i skogen så var det kört.

Jeepens växellåda hade plötsligt tappat viss funktion, nämligen ettan och tvåan. Och försökte man starta på trean så blev det motorstopp. Och då gick den inte längre igång alls. På en lång stund. Mitt i mörkaste lejonlandet. Sen fick de båda guiderna igång fordonet och så backade vi helt enkelt hela vägen tillbaka till lodgen. En ny upplevelse, kan man säga.

Förutom aktiviteterna måste ju läget vid floden skrivas upp. Och personalen i restaurangen var väldigt servicemedvetna, även om maten var enkel och vi på sista lunchen aldrig blev riktigt säkra på om det var en lunch eller bara en korslagd ärta som serverades. Men på det hela taget är Puku Pan en mycket trevlig lodge. Och till en sådan bör man åka med trevliga vänner. Det gjorde vi. Det blev många intressanta samtal, och många spännande lekar för barnen.

Tilläggas bör också att det utövades en hel del sportaktiviteter, så som Nordisk Familjekubb, Afrikansk Lejonspårslöpning och Kafuisk Armlyftsgymnastik. Dessutom gick flera av barnen en mycket långtgående och uppfostrande match mot den självutnämnde lekledaren som kallade sig Bartendern; vi kan kalla denna gren för Barrundan. För den som inte redan känner sig helt andfådd tillägger jag även de marginaliserade sporterna Pukukikning och Hängmatteligg. Fiske var ju också en olympisk gren, åtminstone när mästerskapet gick av stapeln i Paris en gång för länge sedan.

För den som fortfarande känner sig lite sportig och inte fått sitt lystmäste tillgodosett kan ju alltid delta i tävlingen: Vilken Familj tror du vann flest grenar under helgen? Du utgår från de båda sista bilderna och kommenterar på sedvanligt sätt längst ner. Och kom då ihåg; det viktigaste är inte att delta, utan att vinna. Domare utses under veckan.

Vägen hem kändes till en början nästan gropigare än ditvägen, men under de dagar vi varit iväg hade det zambiska vägvärket (eller nåt) börjar hyvla vägen så vi fick i alla fall en extra mil på betydligt bättre underlag. Men det hjälpte inte Peter, vars växellåda halkade ur sin fasthållande anordning och gav hela Toyotan ett härligt ljud som snarast kan liknas vid en pojkcykel med limpa och plastsmattra i framhjulet.

Och så ska ju inte en bil låta, så Mulle Meck och hans polare (som också heter Mulle Meck) ryckte ut och fixade problemet. Jodå, lite händiga är minsann de män som tar sina familjer till Puku Pan Lodge. Har du tillfälle så bör du prova du också.

//

Ny tävling: Vems är bajset!

2010-05-11T19:54:00.005+02:00

Ja, då var det äntligen dags för lite sportaktiviteter här på bloggen, eller åtminstone en gissningstävling.

Ta en titt på bilden. Svara sedan genom att med vändande mail, eller genom att skriva en kommentar, ange vilket utav de tre svarsalternativen just du tror är det rätta.

Fråga: Vems är bajset?

Svarsalternativ:
1. Hunden Kashasa (och därmed är det trädgårdsmästaren som får plocka upp)
X. Katten Emil (och därmed är det hemhjälpen som får plocka upp)
2. Sonen Valdemar (och därmed är det jag som får plocka upp, men i gengäld drar jag en hundring på hans månadspeng)

Som alltid finns det finfina priser i potten. Lycka till!

//

Hur lät Astrids Happy Birthdaykalas?

2010-05-09T08:48:00.008+02:00

På sätt och vis kan man ju säga att Astrid har haft en kalasvecka. Det började redan för en vecka sedan, på kvällen den 2e maj, när Astrid knappt kunde somna för att hon skulle fylla år dagen efter. Sömnigt undrade hon hur lång tid det var kvar innan hennes sexårsdag skulle börja.

Och den tredje maj var det alltså ledigt i Zambia. Mamma, pappa, syskonen var lediga. Ingen skola, ingen träning. Skönt. Och så blev det ridning och sedan kom det lite vänner på tårta. Underbart.

Sedan har det följt fyra skoldagar och en ständig fråga: När är det mitt stora kalas? Och ett ständigt svar har också följt: På lördag är det ditt kalas, nu är det bara två dagar kvar!

Och så, i fredags, levererades hoppborgen och watersliden. På något sätt lyckades vi hålla barnen från att inviga vattenrutschkanan innan själva kalaset började.
Klockan 14.00 igår började kalaset, men då hade det ännu inte kommit en kotte. Klockan 14.10 anlände Ella. Då kändes det fortfarande som om faten med kanelbollar, chokladbröd, samosas, vattenmelon, partykorvar, chokladbollar, pop corn, chips, ostbågar och allt annat var alltför stora. Klockan 14.30 hade det dock anlänt lite fler. Närmare bestämt 37 barn och en hel drös med vuxna. Ja, vad säger man? Jag vet inte, men jag vet dock hur det låter när ett dignande snacksbord töms på sitt innehåll.

Och jag vet också hur det låter när åtminstone 30 ungar åker vattenrutschkana!

Och hur det låter när ytterligare några godissugna barn ställer sig i kö för att prova sin fiskelycka i den traditionstyngda fiskdammen.

Eller när både vuxna och barn samlas kring Pippi Långstrumptårtan och tar i så det krasar i kristallkronan när Happy Birthday går över i Ja Må Hon Leva. Just precis så låter ett sexårskalas, vet jag nu.

Det låter som om Astrid hade ett härlit kalas. Jag kan bara intyga att det stämmer. Det ven ju liksom bara förbi. Och nu är det över. Och därmed kalassäsongen. För i år.

//

Fredagspromenad

2010-05-07T10:59:00.002+02:00

Jaha, då var motionsbalansen återställd igen. Från att under några veckor inte utövat mer än den svenska vardagsmotionen (anslutningspromenader till kollektivtrafiken) och i övrigt mest bara suttit och filat på detaljerna i manusversionen som nu gått iväg för externa kommentarer, till att jag denna vecka lyckats få upp frekvensen avsevärt. Som nu i morse när Johan drog med mig på Ibexhillrundan (ca 1,5 timmes promenad). Eller försöket till joggingtur härom morgonen.

Ja, bildbevis finns inte, men tro mig, det är inte lögn.

//

Vulkanaska även från Sydafrika

2010-05-06T14:35:00.002+02:00

Ja, det är ju tydligt att det är vulkanrök som kommer från Taffelberget. Så nu är alla sydafrikaner fast och kanske tvingas de ställa in Fotbolls-VM också.

//

Partyshopping

2010-05-06T14:04:00.003+02:00

Har tillbringar förmiddagen med att skjutsa Valle till babygruppen och sedan åka till Shoprite för att handla de viktiga ingredienserna till ett fullgott sexårskalas. Huruvida Astrid godkänner sin pappas insats återstår att se.

Det vankas hoppborg, vattenrutschkana, fiskdamm, skattjakt, lekar och godispåsar. Hur ska vi hinna med allt innan helgen är över?

//

Den kommande veckan ...

2010-05-03T22:12:00.001+02:00

... tänker jag minsann inte blogga någonting. Så det så. Bara njuta av att vara tillbaka i Lusaka. Hoppas jag.

//

Kompensationsdagen den tredje maj

2010-05-03T20:45:00.005+02:00

Idag har många varit lediga i Zambia. Första maj råkade hamna på en lördag. Då är det synd om arbetarna. Då måste de kompenseras med en ledig dag den påföljande arbetsdagen, måndag.

Jag försökte förgäves förklara för våra anställda att de minsann fick vara lediga på första maj, den riktiga helgdagen. Men att de då inte kunde vara lediga på kompensationsdagen också. Det går ju inte att ha kakan och äta den, var ett av de finare förklarande uttryck som jag försökte översätta till engelska, men också det förgäves.

Nåväl, de dök ju upp allesammans idag den tredje, så på något sätt nådde jag väl ändå fram. Skam den som ger sig.

Idag har alla svenska barn i Zambia ridit ponny på Trot Overs stall. Alla utom Valle som var för liten och fick vara hemma hos nannyn (vad skulle hon annars göra med sin icke lediga dag?). Ja, inte heller Sigrid nappade på erbjudandet. Hon är lite som sin far; djur är fina, på bild, men läskiga i verkligheten. Dessutom finns det relativt få djur som inte luktar. Eller snarare stinker.

Vi bestämde idag att det heter kobajs och hästskit. Det är ett bra sätt att skilja mellan de båda avföringssorterna. Men hallå, den ena kommer ju i klumpar och den andra mer som en pannkaka.

Sedan grillade vi korv hos Bodil.

Därefter åt vi födelsedagstårta hemma hos oss. Och sjöng. Och lekte med presenter. För det var ju faktiskt inte bara en kompensationsdag för alla arbetare i Zambia, utan framför allt hela SEX ÅR SEDAN Astrid pluppade ut i Nelspruit. Shit, det känns som igår. Nästan.

Astrids födelsedag blev fantastisk och hon vill tacka alla för de finfina presenterna. Nu när kvällen är på väg över i natt och Astrid också somnat tror jag faktiskt att hon själv skulle summera sin dag precis som jag; underbar. Och på lördag blir det kalas, på riktigt. Med alla svenska ponnyryttare och dessutom en hel drös med klasskompisar och annat löst folk. Det ser vi fram emot. Har hyrt på såväl rosa hoppborg som waterslide och dessutom en kille från Baywatch Africa som ska vakta vattenrutschkanan. Får se om mammorna hänger vid poolen och papporna i baren!

//

Veckan som gick: söndag 2 maj

2010-05-03T20:43:00.003+02:00

Vi åt lunch hos Claire.
Barnen åkte waterslide.
Det var soligt, varmt.
Vi åkte hem, åt enkel pasta.
Fixade de sista paketen inför Astrids sexårsdag.
Vi räknade ner.
Astrid spänd av förväntan.

Somnade i soffan.

//

Veckan som gick: lördag 1 maj

2010-05-03T20:40:00.002+02:00

Med en dusch, en rakhyvel och ett par koppar kaffe kan man snygga upp en 38-åring.
Det är fakta.
Lördagslunch hos John & Karolina förgyller dessutom tillvaron.
Visst tittade vi på en film senare på kvällen?
Zzz ...

//

Veckan som gick: fredag 30 april

2010-05-03T20:35:00.003+02:00

Vi befinner oss i Bromma.
Vi åker tåg till Västermalm.
Vi betar av de sista punkterna på listan.
Vi räknar ner till avgång.
Vi räknar ner till Astrids sexårsdag.
Vi äter pyttipanna.
Vi åker taxi.
Vi väntar.
Vi blir sena.
Vi kommer iväg.
Vi är jävligt sena.
Vi springer.
Astrid rider på axlarna.

Genom korridorer.
Rullband - rulltrappa.
Säkerhetskontroller.
Fram till gaten.
Vi är inte längre försenade.
Vi är dock svettiga.
Nåväl, jag är svettig.
Jag har en tjock bok.
Jag somnar efter en sida.
Vi är framme i Lusaka.
Då är det ny dag.
Och det finns en stor famn och en dignande frukost.
Allt är som vanligt.
Underbart.

//

Veckan som gick: torsdag 29 april

2010-05-03T20:09:00.003+02:00

Efter en fantastisk SL-surfning av vår värdinna, vi kan kalla henne för Vicky, var Astrid och jag framme i GOD TID till Olmed, som nu flyttat från St Görans till Jungfrudansen ute i Solna.

Not: vi letade en ganska lång stund efter Olmeds adress som var Jungfrudansen 21-23. Hittade tidigt 20-22, men det hjälper föga ibland. Svettig som en gris efter att ha peppat Astrid, burit henne i famnen och på axlarna och jag vet inte längre hur, så kom vi ändå till slut fram.

Astrid mindes Bertil och skojade sig igenom gipsningen och utprovningen av ny vilortos för handen. Bertil och Hanna hade inte fått remissen från SÖS, men fixade ändå biffen galant.

Sedan åkte vi alla möjliga kommunala färdmedel för att långt senare äta lunch på kineshaket i Älvsjö och därefter besöka vårt hus på Långsjövägen för att sedan träffa Maya och några gamla bekanta dagiskompisar på Ekbacken.

Kvällen tillbringades på studsmattan, framför grillen och i goda vänners lag ute i Bromma. Det tittades säkert också en del på Pippi.

När barnen somnat hade vi quiz. Jag fick 239 ledtrådar av Henrik och Vicky, men kunde ändå inte gissa rätt på vilken känd storfilm den svarte manlige skådisen från Black Diamond varit med i tidigare. Jag har lovat mig själv att hyra Gladiator inom en hyfsat snar framtid.

Betyg på dagen: 4 av 5

//

Veckan som gick: onsdag 28 april

2010-05-03T19:42:00.003+02:00

Program:

08.30 Doktor Lena

10.00 Shopping Södermalm, fika

11.30 Lunch SÖS

13.00 Handkirurgen

15.00 Shopping Södermalm

17.00 Middag hos Pelle, med soffhopp

20.00 TV-tittande i Bromma

Betyg på dagen: 5 av 5

//

Veckan som gick: tisdag 27 april

2010-05-03T19:32:00.005+02:00

Program:

09.30 EEG, SÖS

11.30 Lunch SÖS

14.45 Logopeden, Habiliteringscenter Södermalm

15.15 Mätningar med arbetsterapeut och sjukgymnast

17.30 Middag och studsmatta och rutschkana i Bromma

18.30 Äntligen Pippi

Natti natti

Betyg på dagen: 4 av 5

//

Veckan som gick: måndag 26 april

2010-05-03T19:29:00.004+02:00

Hur känns det att vara fem år och stiga upp 05.30 för att flyga hela dagen med pappa till Stockholm?

Hur känns det när British Airways inte visar Pippi eller Emil?

Hur känns det när man inte kan gå och lägga sig förrän 01.30 och varit uppe sedan 05.30, dagen innan?

Astrid har svaren.

Betyg på dagen: 3 av 5

//

Veckan som gick: söndag 25 april

2010-05-03T14:57:00.006+02:00

De flesta barnfamiljer som kommer till Lusaka väljer att åka till Krokodilfarmen inom de första fyra veckorna. Familjen Sverkén valde att vänta på det goda till denna dag. Flera hundra krokodiler, feta ormar och krokodilburgare var behållningen. För barnen även klätterställning och gungor.

Sedan begav vi oss till eftermiddagsmys hos Johan och Christine. Mysigt. Fast Valle var lite krasslig och fick stanna hemma med mamma. Sedan måste Astrid och pappa packa, för de skulle åka till Stockholm dagen efter.

Var det löning den här dagen eller? Åtminstone inte för Karin, som fick vänta till måndagen. För det visade sig vid en senare kontrollfråga att jag inte bara hade fel kod till Karins nya kort, hon hade lämnat kontot tomt dessutom. Men det är ju fakta som tillhör en annan blog, på ett annat tema.

Betyg på dagen: 3 av 5

//

Veckan som gick: fredag 23 april

2010-05-03T14:47:00.003+02:00

Förra fredagen var det mys hos Peter och Veronika. Mycket trevligt. God mat och kubb, studsmatta och poollek för barnen. God mat och dryck, poolhäng och trevliga samtal för de vuxna.

Hetaste snackisen var familjen Sverkéns bankkort, och den detaljerade storyn gick ungefär såhär:

I Namibia blev Karin skimmad och hennes enda kort därmed spärrat av banken. Det nya kortet anländer på torsdagen, och eftersom Theodor inte har några pengar på sitt konto lånar han frugans kort. Frugan glömmer dock berätta att hon bytt kod på nya kortet. Efter två försök på Crossroads Spar (matbutiken) väljer maken att gå bort till bankomaten för att ta ut kontanter, varpå bankomaten svarar med att svälja kortet. Den sömniga vakten ger numret till den ansvarige bankomatchefen ... och senare samma kväll återfås kortet, men det är naturligtvis spärrat av banken. Eftersom Theodor ska till Sverige med Astrid bara ett par dagar senare och där behöver sina kort står Karin alltså utan kort. Theodor tvingas ta ut en massa kontanter som frugan kan förlusta sig med. Struligt. Karin inte glad. Men tillslut blevo de vänner, for ever. Typ.

En kubbpinne försvann, i övrigt tycker jag att värdparet uppförde sig förträffligt fint.

Viktigt tillägg: jag skickade iväg mitt manus till lektören. Om en månad kommer feedback, spännande.

Jag tror att vi somnade ovaggade.

Betyg på dagen: 4 av 5

//

Count on me - 1, 2, 3 ...

2010-04-17T15:08:00.004+02:00

Igår fredag hade tjejerna sång- och dansuppvisning i AISL:s nya Performance Art Center. Temat var räkning. Melodierna var desamma som tidigare, men texterna nya. På hemmaplan var det mest jag själv som övat genom en moonwalk och en omskrivning av lyriken till Jackson Fives gamla slagdänga "ABC". Tjejerna gapskrattade sig igenom middagen kvällen innan, men vägrade släppa mer information om vilka låtar de skulle sjunga på själva uppträdesdagen.

Läktarna var fullsatta med föräldrar, syskon och äldre elever som alla tog i och sjöng med i sånger så som Five Little Monkies, Roll Over och andra godbitar.

Våra tjejer har väl båda en viss scenskräck att jobba med (den ena definitivt mer än den andra), men på sikt kanske det kan bli något stort.

Notera den förklädda Carola i indiandress. Förvisso helt fel hårfärg och inte gula kläder eller läderstövlar, men ändå, lite måste ju hända på 30 år, eller ...

Melodifestivalen nästa?!?

//

Bildbevisen alla 08:or väntat på

2010-04-17T14:56:00.005+02:00

En vecka försent, minst, lägger jag äntligen ut bilderna från Valles födelsedagskalas 2010. Så här alla jämnåriga 08:or, njut!

Avslöjas kan bara att biltårtan slog dinosaurietårtan (även kallad grönahästentårtan) med hästlängder, kanske mest eftersom den senare var lite väl hårt gräddad och när man inte ens med den vassaste kökskniv kan skåra en tårta hjälper det föga att det finns ett snyggt grönt gräddlager på toppen, har jag fått erfara ... Grattis Karin! Men nästa gång ska jag minsann baka en kanongod tårta med hemligt motiv på, så det så!

Lusaka = Adventure City of the Year 2010

2010-04-17T14:48:00.004+02:00

Förra helgen tog vi oss, efter noggrannt övervägande i över ett år, slutligen bakom grindarna till Adventure City; ett vatten- och lekland i storstilat format.

Medhavd matsäck och badkläder var allt som krävdes för att få barnen att njuta i det underbara vädret.

Så enkelt och underbart livet kan vara, om man bara överväger att göra slag i saken. Så nu är det bara till att tillämpa samma medotik och logik när det gäller andra områden, så som t ex träning ...

//

Valdemar Karl Arvid har för sjutton fyllt år ...

2010-04-14T14:41:00.002+02:00

Ja, plötsligt förstår jag varför antalet besökare så snabbt passerat tiotusensträcket här på bloggen. Det är ju av ren skär upprördhet över att jag ännu inte skrivit en blogg om min sons tvåårsdag och det kalas vi senare höll för honom.

Är jag en oansvarig far?
Idkar jag genom denna undlåtenhet vanvård över min son?
Har han ens fyllt år?
Varför finns det inga bilder som bevisar ett kalas?
Och en tårta? Hur ska Valle kunna gå ut i världen och med rent samvete stå upp mot alla orättvisor om han inte får en tvåårstårta av högsta klass?
Och presenter, hallå!!!

Jag ställer mig samma frågor.

Men svaret, i text och bild, dröjer ännu någon dag. Men sent skola syndaren vakna. Nästa gång du kilar in här på bloggen så kanske bevisen har lagts fram. Då kommer även jag kunna sova skönt om natten ... För just nu jagas jag av ett dåligt samvete i värsta bergmanstil.

//